Herr Widell

Sylten pumpar, pumpa upp den. Skrik på en pojke.

Snart är det dags igen. DN's dödsannonser, Kent och gubbar med lövblåsar. Jag var på en intervju i tisdags och en av frågorna jag fick var vad som gör mig arg. Jag hade givetvis någon slags blackout just då, eftersom jag bara svarade att jag flippar på sega datorer. Jag hatar ju lövblåsar också. Och formfranska. Är det okej att säga att man blir arg på formfranska under en intervju? Tveksamt. Ska testas.

Jag är utanför porten och väntar på att Ola ska komma ner. Jag har precis klivit av cykeln och satt mig på en bänk sådär casual som bara västerortsbor kan.

Jag tar en klunk vatten ur min vattenflaska och noterar snabbt att någon sabbat glaset på portdörren. Precis då kliver en gubbe fram som gömt sig bakom en häck. Han är ganska kraftig och pratar med sån grov gubbröst. Den är nästan så dov och grov att det är svårt att avgöra om han har vanliga stämband eller om det är en inbyggd tvåtaktsmotor som generar ljud ur strupen.

"Har du varit ute å sprungit (läs: joggat)?" frågar han och synar min vattenflaska samtidigt som han börjar gå emot mig. Jag svarar med min ödmjukaste röst att jag bara dricker vatten för att det är varmt ute. Jag tyckte mitt svar var hyffsat avvisande eftersom jag satt där med ryggsäck på och cykel i knät. Jag hade ingen lust att prata, men det hade han. Helt sjukt sugen var han.

"Jahaja.." svarar han och gör en konstpaus innan han fortsätter; "Ja det är ju någon som levt jävel här å slängt in en knota i portdörren." Han pekar med en häcksax mot portdörren och nu förstår jag att han är Edward Scissorhands någon slags civil hyresvärd.

Knota? Är det någon som slängt skelett på dörren så glaset gått sönder? Gud så makabert, tänkte jag för mig själv.

Han fortsätter att mala på om hur han bott här å där i 50 år, och jag börjar inse att jag inte slipper undan så lätt. Jag försöker intressera mig och ställa smarta motfrågor men det blir aldrig riktigt någon diskussion. Ola kommer ut, men även han fångas upp av min nyvunna necromancer-vän. Vi blir sittandes där i säkert en kvart innan vi lyckas lirka oss ur hans bone prison.

Sen minns jag inte vad vi gjorde, det här var två månader sen. Men jag tänkte att nån kanske ville veta. Peace.

Jag och Erik satt på Foodquartern i Vällingby tidigare idag och tryckte i oss onyttig middag.

Jag köpte kina-buffé och blev återigen förälskad i deras friterade kyckling. Jag fyllde halva tallriken med denna fantastiska bit mat och kände att så här bra kommer jag aldrig mer ha det i mitt liv, det här är toppen. Sen fyller man 30, 40, 50 och efter det får man bara mixad bulle i kaffe med två sockerbitar som föda.

Jag tog en till tallrik friterad kyckling och vid det här laget hade även Erik börjat intressera sig över hur gott det egentligen kunde vara. Jag gav honom en bit som han långsamt och sensuellt bet av på mitten och la den andra delen på sin tallrik.

"Det här smakar ju bara fett, det blir som värsta hinnan i munnen" säger Erik. Och så hans röstläge...  som om ingenting i världen längre spelade någon roll. Han lät bara tom. Jag tittade tyst ner på hans del av tallriken, där den ouppätna kycklingen låg kvar.

Då ser jag.

Det är inte kyckling. Det är räkor. Friterade räkor. En friterad klump fett med odefinerad smak. Förlåt mig, du som stod och köpte grillad inlagd sjötunga på Ica S:t Eriksplan 23 juni 2011. Du är mycket mindre smaklös än vad jag är.

Besvikelsen som uppstår när man återupptäcker annandag midsommar.

"Möt min skapare" säger Richard och vinkar in mig i köket. Där står Björn, Richards far, och bara ler. En trevlig karl må jag säga, som låter ett 30-tal förvuxna barn leka på hans strandtomt på midsommar. Fiol kunde han också, och stod mer än gärna vid midsommarstången och spelade.

Lunchen, som förvandlades till middag, var också trevlig men kanske lite stressig eftersom det fanns typ 7 bongotrummor som folk turades om att banka på. Däribland jag, som körde stenhårt på det välkända dance-hall temat.

Det enda som saknades under kvällen var frukttyngder till bordsdukarna och ett redigt knivslagsmål. Annars, tömmen öpp.

En kille, runt 25-årsåldern, står framför charkdisken och pekar på något mörk-grönbrunt med tvivelaktig textur.

Gubben bakom disken svarar att det är grillad inlagd sjötunga. "Jag tar den" säger killen. Han har på sig urtvättade mjukisbyxor, Adidasjacka och en sunkig ryggsäck. "Han har alltså helt seriöst köpt fyra hekto fuktig torv på intuition?" tänkte jag tyst för mig själv.

Han pekar vidare och toppar den grillade inlagda sjötungan med en portion räkor och skagenröra. Världens konstigaste lunch eller bara äckelkåt på seafood?

Jag har hunnit samla mig lite sen presskonferensen som hölls tidigare i veckan.

Det gör ont i mig. Låt vuxna karln gå på strippklubb för fan, vem bryr sig? Jag bryr mig definitivt inte. Det är väl klart att han måste sträcka på benen? Fatta att sitta runt i det där slottet, år ut år in, och känna hur man långsamt förvandlas till en dement trägubbe. Vem som helst skulle ju balla ur efter ett tag.

"Min eh kära drottning, eh Karl Philip, har i ämbetet av mig själv, Kung Karl eh, rulltårta, och ska gifta sig med eh, Daniel Westling av Victoria, eh..."

Nej, det är inte passande att en kung glider runt på strippklubbar. Men hur passande är Karl Gustaf som kung? Kan vi inte bara se det i relation till hur passande han är som kung? Han har förmodligen fått de bästa typer av utbildningar som finns att få, både för en kung och en medelsvensson, och ändå är han totalt värdelös som offentlig person. Han kan inte hålla tal för fem öre, något som man ändå förväntar sig av någon som suttit kung i  40-50 år. Det känns så osannolikt att han lyckats hålla den här jämna lågvattenmärkningen, men det är ett faktum.

Jag tycker det är stort av Kungen att ha tagit på sig ansvaret som just Sveriges konung. Jag har ingen aning om hur processen såg ut men givetvis, såklart, är det genbetingat då inte vem som helst kan bli kung. Låt oss smälla upp portarna till Rasbiologiska Institutet när vi ändå håller på.

Skämt och sido (eller?), låt oss förbise allt konstigt som skrivits om kungen på sistone. Här har vi alltså en kille som föddes precis som alla andra, med navelsträng, moderkaka och hela baletten. Det är bara han som kan bli kung, och han väljer att bli det trots sina brister. Hur kan då någon, någonsin, ha rätt att klaga på Karl Gustaf när man utgått från en urvalsgrupp på en person? Det är lika korkat som att sminka upp en rutten räv på O2-arenan och sen bli arg för att den inte beter sig som Madonna. Det finns liksom inga förväntningar när byggstenarna är av fel virke.

"Låt oss vända blad."

Det är synd om honom, är det ingen som ser det? Jag menar inte bara nu när det stormar i kissglaset, det har alltid varit synd om honom. Tänk om han inte blivit kung, inget blått blod, vad hade hänt då? Vad hade han jobbat med? Potential som asfaltsläggare, kanske? På sin höjd? Och den här presskonferensen då. Karln är ju helt bortriddlad och lyckas gång på gång ställa galet ofördelaktiga motfrågor.

Det har pratats mycket om de här bilderna, som TV4 bland andra rapporterat om, att det skulle finnas komprometterande bilder i något sammanhang som Markovic hävdar?

– Vem är Markovic?

Markovic, den kriminelle.

– Jo, jo, då vet jag."

 

VA?! Han känner inte till Markovic, däremot Markovic, den kriminelle?

Karl, ta min hand. Om du vill gå ner från tronen kan vi göra det tillsammans. Det kanske skulle kännas bättre. No hard feelin's, G-star. Vi glömmer bara allt. Om du vill prata så finns jag här, jag lyssnar. Jag kan trösta dig. Vi är alla människor som gör misstag, och ibland måste man inse sina egna begränsningar.

Det är okej.

Jorå så att'eee, rimma det kan man.

Internet är så fantastiskt. Varje gång jag vaknar på morgonen tänker jag på hur fantastiskt det är. Så många saker man kan söka på, alla blinkande banners och aftonbladets otroligt usla ursäkt till hemsida (som ligger långt bak i kölvattnet.)

Man kan t ex söka på "top 10 drumstep tracks" för de arma själar som är dåligt insatta i genren eller generellt trötta på formstöpt bajs och således tappat allt hopp för musikalisk utveckling. Kanske en kombination av båda alternativen. Jag känner att den här genren tilltalar mig, det är jag. Jag önskar jag hade ork och lust att lära mig programmera wobblande subbar på samma sätt. Då skulle jag visserligen sitta och skruva rattar som en skållad utter, dag och natt... kanske inte det bästa alternativet. Det finns annat här i livet.

Discgolf till exempel. Säsongen är i full fart, och jag kan stolt erkänna att jag nördat ner mig ordentligt. Jag har köpt säsongskort på Järva Discgolfpark, jag besöker religiöst diverse relaterade forum för att ta del av viktig information och tittar på videoklipp med folk som kastar plast i olika riktningar och kraft. Allt är mycket fascinerande och det pirrar i min mage.

Häromveckan var jag ute på banan och lirade själv. Jag går upp till första hålet och ser till min förvåning att en familj (mamma, pappa och två barn) spelar kula på den cementerade utkastsplatsen. Jag bad dem flytta på sig, bara för att stöta på samma situation på hål två.

Alltså... va? Hur skulle det se ut om folk stod och spelade kula på en vanlig golf tee? I den paragrafryttarvänliga communityn skulle man väl förmodligen åka på dagsböter, eller åtminstone få en vit golfhandske slappad mot stjärten.

Det här är inte det enda konstiga som försigås på Järva. Det går omkring ovanligt mycket människor med cyklar bland det kulliga landskapet, och de verkar till synes inte ha något vettigt mål eller syfte med vad de gör heller. Tomma själlösa fågelholkar som bara driver omkring. Pensionärer är också en vanlig syn ute på banorna. De går liksom och plockar gräs eller nåt. Vad ska de med allt gräs till?

Frågorna är många och lämnar mycket till fantasin.

Ve och fasa.



Två bildinlägg i rad nu, och det blir ju så hejdundrande kreddigt när det är från privatarkivet. Här är en till. Det är pärlplattskonst i formatet 20x20 och föreställer någon slags punkare. Han är på festival, solen skiner och mäsken är slut.

Tänk att en tacomiddag kunde berika det svenska språket på detta sällan skådade vis. Låt oss börja!

Neo-bikers: Fjårtisar som glider omkring i stora gäng på otrimmade mopeder, således en subkultur till de mer kriminella och fanastinriktade mc-klubbarna.

Streetslaktare: Slaktare som tagit med sig jobbet ut på gatan. Exempelvis kan han slakta och filea en stackars pudel som bundits fast runt en stolpe utanför en affär. Filéerna är utskurna med kirurgisk precision och finnes inlindade i glatt smörpapper lagom till ägarens återkomst och förtret.

Kycklinghjärna: En shot. 50/50 baileys/sherry, skiktat. Baileys-skiktet ser alldeles grått ut och börjar efter ett tag skära sig med Sherryn vilket gör att "klumpen" ser ut som en hjärna.

Hahaha, vilken stjärna! All hail Thorbjörn Rosdahl som talar ut om SL:s prishöjning för månadskort.

Han kunde lika gärna sagt "Om kommunaltrafiken är så dyr, varför åker de inte taxi?" och vips hade han legat i samma division som drottning Marie Antoinette och de svältande bönderna från 1770-talets Frankrike.

"Men om deras bröd är slut, varför äter de inte bakelser?"