Herr Widell

Bahnhof, världens bästa internetleverantör, som aldrig sparar uppgifter om sina kunder.

Thank god, vilken lycka. För de som inte har lika mycket tur finns det fortfarande hjälp att få; www.ninjavideo.net. En sida som streamar i princip alla serier, så man slipper ladda ner via torrents, och således "inte kan åka fast." Om man nu var nojig över det. Lite segt ibland, men är man stortorsk funkar det bättre än ingenting alls. Klockrent för de ensamma söndagsmorgnarna när man bara har IPRED i sin säng, och är lite så där halvt uttorkad efter en trevlig helg.
     Igårkväll kände jag mig dock bara törstig efter att ha pressat ner en kvällsmacka. Tog ett raskt kliv till kylskåpet, rycker åt mig mjölkpaketet och klämmer i mig två stora klunkar mjölk. Det skulle jag inte ha gjort.
     Rabies-panik utbryter. Jag ville skrika ut i min vackraste falsett, gärna nåt i stil med "MORD!!", men jag fick inte fram ett ord. Rutten mjölk med tillhörande klumpar ockuperade min mun. En månad gammal mjölk. Vad gjorde en månad gammal mjölk i mitt kylskåp? Jag hatar mig själv. Lätt det äckligaste jag smakat i hela mitt liv...

Hur var det nu, Eater of decay?

Robis har satt mig i arbete.

Han vill att jag ska teckna serier efter hans manus. Jag läste igenom ett gäng han skickat till mig igår, och det fanns en del guldkorn. En sak som dock grämer mig är att allting på ett eller annat sätt är verklighetsförankrat, mycket cirkulerar kring den personliga kompiskretsen. Jag vill ju inte att någon ska snea om jag gör en för grov karikatyrisering. Visserligen kommer nog alla få sig en liten känga, inklusive jag själv. Sen är frågan hur pass roligt en utomstående kommer tycka att det är. Rent generellt känns allt som en lite pubertalare version av Rocky. En Rocky 2.0. Nåväl, time will tell. Om min dator håller så pass länge, jag sitter redan och tuggar fradga över den.

Jonas, ätaren av förruttnelse.

Eller Eater of decay, som det heter på universalspråk. Den halvår gamla senapen hade uppenbarligen snabbare halveringstid än jag gissat på då den smakade ungefär gammal mossig grav.
     I vilket fall satt vi där i solen och pressade i oss grillad Dennis-korv mä brö'. Det blev mellanlandning på Hästen och sedan krokigt vidare till Koriander där sista kvarten på dansgolvet spårade ur med lok, räls och hela baletten. Vi kunde närmast liknas vid tre manodepressiva Carolina Gynning's som försökte slåss med sig själva. Nisse anföll folk med katt-attacker, väldigt besynnerligt.
     Annars då? Jorå så att'ee discgolf tre dagar i rad kan man aldrig klaga på. Det finns visserligen en grej jag undrar över; Varför står det en masugn inne på Skutbergets reception? Om jag skulle dölja spår från lustmord hade i alla fall inte jag stått och skyltat med det så här öppet. Ska du spela discgolf? Visst, BRÄNN GAMLE FARFAR SAMTIDIGT! En sak är säker, Marcus hade god lust att hoppa in och bli grillad kalv efter brakförlusten på 70 slag. Jag och Emil gled in på stolta 65. High five!



- Emil, sen när vi blir gamla, när den träiga 60-års-gubbigheten biter sig fast i oss, då ska vi ta ut hela sommarsemestern och köra en Sverige-runt discgolf-course. Vi ska spela alla hål som finns. Det kommer inte göra nåt att vi är såna total-töntar, för gubbar skiter i sånt. Våra väderbitna hudar kommer bestå av finaste teflon när slagorden kommer. Det bara rinner av.

- Ja..

Är det snålvatten eller kväljningssaliv som rinna' i mönna' på'na?

Ett stort tack går till Nisse för att ha utfört slutfinishen på denna underbara produkt. Jag kan tyvärr inte minnas exakt varför jag kom på kombinationen, dock vet jag att idéen föddes på universitetet i samband med att det fanns betydligt viktigare saker att göra. Såklart.

Ikväll är det förhoppningsvis, äntligen, dags för mig att få en dos av människans mest grundläggande behov.  Jag hoppas det ska hjälpa mig med ännu mer inspiration, jag har haft en sjuk roll de senaste dagarna och jag vill inte att det ska ta slut. Don't take it away from me!
     Snart är det Valborg också, jag längtar till det.

Om döbbelmöckel skulle finnas med i ett uppslagsverk skulle det förmodligen stå så här:

Döbbelmöckel
Verb
    -   döbbôlmôckôl

Ex. 1     Att ge döbbelmöckel.
Ex. 2     "Nu blir det döbbelmöckel!"
Ex. 3     Ett döbbelmöckel.

Döbbelmöckel är ett derivat av Möckel och Lilla motorsågen. Till skillnad från kittling innebär döbbelmöckel (hädanefter refererat till som D2) betydligt mer fysiskt obehag. D2 fokuserar sig dessutom mer på panikkänsla och mindre på kittling till skillnad från sina yngre och snällare syskon.
     Rent praktiskt fungerar D2 på följande vis: Person A knyter båda nävarna och trycker med en mortel-liknande rörelse mot en ovetande person B's hals- och bröstparti. Processen fortgår tills A lyckats få B i schack, eller tills B känner att "Nu får det fanimej räcka!" alternativt att A ger upp. Oavsett utgång skriker A "D2!" upprepade gånger under processen.

Det kan tyckas krångligt, jag vet. Just därför har jag knåpat ihop en enkel 5-stegsserie på tillvägagångssättet.


Peace!

Svängde förbi SIBA idag för att förhoppningsvis hämta upp en ny kamera.

Det var tydligen ett skämt att man skulle få ett sms när reparationen var klar, med tanke på att jag kunde hämtat ut den för två veckor sen.
     Det vändes på papper i vanlig ordning, och jag fick skriva min namnteckning. Och en till. Och en till. Och en till. Och en till. Den femte och sista kunde enbart uttydas som två streck. Vid det här laget väntade jag bara på att ett kuvert med koder och två startnycklar skulle plockas fram, en till mig och en till expediten, så vi kunde sätta igång kärnkraftverket. På hennes befallning skulle vi sedan synkroniserat vrida medurs i låset. In med uranstaven, in med skiten bara! Wöwöwö! Sen bjöd Nisse på Piggelin, det var gott.
     Nu för jag försiktigt in det nyladdade batteriet i kameran... fint som snus. Förmodligen mitt enda bra ögonblick för dagen, bortsett från Piggelin-stunden.
     Det har varit ultra-hjärnblödning på universitetet, och jag hade helst bara åkt hem och gråtit glas. Kommer till slut hem, öppnar ett mjölkpaket asdåligt så hälften rinner ut. Tvättstuga, ännu fler strumpor försvann. Min kära mor ringer och jag tvingas låtsas vara glad och positiv för att jag för tillfället inte orkar med hennes beröm och uppmuntran. Hon påminner mig om att min bror snart fyller 20, och att hon löst planerar att köpa honom ett nytt skrivbord.

- Men mamma, ett skrivbord är väl inget man önskar sig när man fyller 20?

Idag är jag faktiskt bitter, på riktigt.

Precis när jag tänt av ifrån laxen gör jag en likadan plutonsmåltid igen.

Jag undrar om det är för att jag är en ISTJ (enligt http://www.humanmetrics.com/cgi-win/JTypes2.asp ) En arbetshäst med en off-beat sense of humour (?!), som kör på beprövade metoder. Testet stämmer ju sjukt bra, men just ikväll var jag visserligen bara lat och orkade inte göra nåt annat.
     Det känns som jag har typ, kiss i hjärnan efter allt ritande. Synd att jag la ner så mycket extra tid på saker som ändå måste klippas bort.
     Apropå klipp.

Jag var extra generös med det igår, det är nånting man inte kan få för mycket av.

Kramar och döbbelmöckel, som kvalar in på en tredje- respektive andraplacering i Maslow-Widells behovstrappa. På första plats finner vi givetvis frisbee-golf.  
    Det här var tydligen inte Marcus införstådd i när han plötsligt bestämde sig för att äta INNAN självaste Skutbergs-rundan ägt rum. Så nu sitter jag här på mitt rum och väntar. Jag har liksom hamnat utanför systemet, avskuren ifrån människans mest grundläggande behov, pga andras okunskap.
    På fjärde plats har vi, av uppenbara själ, värmländskan. Där uti samsas Grums-, Hagfors och Torsbymål blandat med den mer allmänna flavouren av Värmland, som vi alla kommit att älska. Jag minns att jag en gång i tiden planerade ett koncentrationsläger-liknande förslag till riksdagen för att utrota detta bonna-språk, men jag har i min mognadsfas kommit till insikt och kan ärligt säga att; "Vad vore Sverige utan denna dialekt, om blott ett tomt höl." Om man med stolthet och självdistans bär en svart t-shirt med fettrycket "DRET" på ryggen äger man all min respekt, punkt.
    Sist i ledet, på femte plats, kvalar sig Hockey-pulver in. Denna snusdos-liknande låda innehållandes en blandning av salmiak, salt och konserveringsmedel är värd sin vikt i diamant på grund av sin raritet. Jag antar att det är därför folk krigar så mycket, att det är hockey-pulvret de vill åt. It makes sense.

Jag har varit en värdelös fader.

Men bloggen måste förstå att far haft saker att göra och mycket att tänka på. Många äro bajspuckarna som i luften hänga. Ändå har jag kommit längre än jag kunnat ana när jag först födde dig.
    Idag ska jag be om kraft från den gråa dödskallen. Jag har kraften. Undrar vad He-man gör nu för tiden, varför hör han aldrig av sig. Visserligen är jag lika mycket kålsupare själv, rent generellt, när det kommer till såna saker.
    På självaste tapeten ikväll står grillning på Campus alternativt häng i allrummet. Decision, consequence. Nu ska jag veva igång Solidworks, titta på när målarfärg torkar, korsa Sahara-öknen och ställa mig i systembolags-kön under Hultsfredsfestivalen, så kanske programmet hoppat igång tills dess. Adjö.

Först ska jag slå sönder min dator i absolut minst tusen delar.

Dessa små men sjukt störiga flisor ska jag därefter systematiskt gömma under lakanen i samtliga HP/Compaq-anställdas sängar. Hur gott sover ni nu då jävla as, ÄR NI IRRITERADE?!
    Sedan ska jag med hjälp av pannan banka hål genom jorden och dumpa allt vad Solidworks heter i Mariana graven. På 10900 meters djup kan skiten ligga och ruttna i fred, och klaga på dubbel måttsättning och ogiltiga värden bäst det vill.
    Efterhand som jag blivit kvitt dessa efterblivet dåliga tingestar ska jag flytta ut i skogen och leva på bark och småkryp. Om någon försöker kommunicera med mig gör jag allvar av mitt kallprat om knölpåksslagsmål och stulna julklappar.
    När jag slutligen blivit lämnad i fred av människor och förstånd, ska jag stå på mitt eget huvud så pass länge att jag hunnit dö och sjunka ner i marken fastän jag ätit och druckit samtidigt.
    Tack, det var allt för mig ikväll.

Läste en enkel undersökning ur SJ:s tidning Kupé i söndags.

1. När köpte du en cd-skiva sist?
2. Vad tror du kommer sedan när cd:n blivit omodern och försvunnit?

Ellen Berggren, 19 år, svarar:

1. Det var många år sedan!
2. Kanske något där man kan koppla iPoden till någon anläggning, som datorn.

Ellen, dagens visionär! Hade inte sladden redan varit uppfunnen hade hon bannemej stått där med patentansökningen i högsta hugg. Jag ska scanna in artikeln asap, den är för bra för att missa. Nu ska jag svara på frågorna själv:

1. Senaste Destination Goa (inte samlingsalbumet) och det var väl ca 8 år sen.
2. Internetbutiker. Kommer inte finnas anledning för ett fysiskt medium i försäljningssammanhang, förutom vinyl, som är billigare att pressa till fördel för promotions/oldschool dj's.

En annan sak jag fick hjärnblödning av var det förbenade korsordet i samma tidning. Det är så astronomiskt svårt att man vill gå och dränka sig i toaletten, ändock sitter jag med det varje gång jag åker tåg. Som tur var är jag för mycket livsnjutare så jag la det åt sidan precis innan det började koka över.

I onsdags gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax.

Matlådorna tog aldrig slut, så jag fick lägga i en högre växel för att slippa frysa in skiten. Jag började äta det till frukost. Väl hemma i Stockholm bjöd min far på middag. Stekt lax, tre flaskor mousserande och några glas whiskey senare sluter jag upp med förorts-race gänget som varit igång sedan klockan ett. Herr Molin hade blivit haffad för plankning, 1200 kr stod att läsa på boten.
     I lördags var det släktmiddag. Det skulle tydligen serveras någon form utav lax. Jag fick dispans, som tur var. Hade nog spytt i munnen annars, eller åtminstone fått spunk.
     Nu ska jag sätta mig och skämmas i ett hörn för att jag försummat min blogg i 3 dagar.

...som vill bil avundsjuka:

På den här klipphällen kommer jag sitta, grilla och dicka öl på på lördag, i 18 gradig värme och sol. Vid den cirkelformade bänken. Själva området är utvalt av mästereldaren Ola.
      Ett gött gäng med losers kommer samlas och om du hittar dit är du välkommen att vara med-loser.



Solen i Karlstad kommer blekna! Hör du det, BLEKNA!

- Ett postkort från självaste kungen!

Det är inte lätt att vara dyslektiker, men samtidigt tror jag inte det är ett hinder. Jag vet t ex en snubbe som pluggade till maskin-ingenjör. Han kunde inte ens skriva av lektionsanteckningar för att han inte såg vad det stod efteråt, så universitetet gav honom ett kopieringskort med oändligt antal markeringar så han kunde kopiera sina kompisars anteckningar. Sjukt bra. Han tog examen för inte så länge sen. Gl hf till de som dumförklarar folk med läs/skrivsvårigheter. Finns det ens såna kvar på 2000-talet?
      Ibland blir det dock bara så fel, som när vår kära kung skulle skriva sitt namn på en gravyrplåt i Trollhättan för länge sen. Där kan man nu läsa "Cal Gustf."
      Ait, snart dags att bege sig hem till Stockholm och köra ett förorts-race. Peace people!


Ps. Och nej, inga mail. Jag åker hem med varken kamera eller svar, fack fack fack! ds.

...och så var det fenomenet varma mackor.

Vansinnigt gott är det. Jag åt en precis för några timmar sen. Vansinnigt, vansinnigt gott. Lagom mätt blev jag också. Vansinnigt lagom mätt. Jag vill absolut inte ha något annat för att jag är så nöjd nu. Så nöjd.
     Medans jag känner mig så pass belåten vill jag släppa in er på en liten hemlighet. Det är nämligen så att min kompis Emma kan äta hur mycket mat som helst, utan att bli mätt och utan att gå upp i vikt. Hur är detta möjligt, kan man fråga sig, och varför kan vi inte alla ha det på detta viset? Tänk att kunna äta hur mycket som helst, när som helst och hur som helst, utan att gå upp i vikt. Utan att bli mätt också såklart, vilket är en nackdel. Och att det är sjukt oekonomiskt. Så det kanske inte är så bra trots allt.
     Självklart har det uppstått en del teorier om varför Emma aldrig blir mätt, där den senaste är att Emma är med mask. En magmask som äter upp all mat hon äter upp. Masken har till och med ett namn, som jag dock inte fått reda på än, så just nu heter hon "Emma o masken" i min telefonbok.
     I vilket fall tänkte jag att ett litet konstverk är på sin plats, nu när Emma väntar mask. Jag kallar det kort och gott;

En gång i tiden var jag besatt.

Jag var besatt av lego. Hela min vardag som 4-10-åring kretsade kring detta. Som en ensam sond runt en avlägsen stjärna. Jag var som uppslukad och kunde lätt sitta igenom ett världskrig utan att blinka.
     Jag minns en tjejkompis jag hade runt 6-årsåldern. Vi var grannar och lekte ganska mycket ute på gården i det soliga Fagerstrand. Det luktade alltid godis hemma hos henne, eller åtminstone någon form av hallon-isglass. Det var mysigt där, och när solen gled lägre ner och lös igenom gardinerna färgades alla väggar ljusröda. Där fanns även hennes två småsyskon som jämt hade snor i näsan, men som för övrigt var väldigt snälla. Jag minns också väldigt starkt att hon, hör och häpna, hade en OÖPPNAD legoförpackning under sin säng som slutligen skulle bli ett sjukt coolt rymdskepp. Detta var en ren hädelse i mina ögon. Slug som jag var försökte jag övertala henne att öppna paketet och få det överstökat, men hon ville mest sitta under täcket och pussas. Hennes planer grumlades dock snabbt pga min legosexualitet. Efter ett flertal försök från bådas sidor gav vi till sist upp och började leka som vanligt igen. Jag hade ju trots allt hinkvis med lego hemma.
     När jag gick i sjuan hittade jag Fasttracker 2. Jag skolkade från skolan en vecka. Jag satt som en galning och gjorde musik, dag och natt. Jag sträckproducerade tiotals låtar i månaden, med samma besatthet som 5 år tidigare. Jag andades och nästan åt Fasttracker 2 till frukost. Det var det sista jag tänkte på när jag somnade och det första jag tänkte på när jag vaknade.
     Jag har inget sådant kvar i min vardag längre. Jag längar och väntar, söker och trevar, men finner inget. Jag vet att jag inte är ensam. Det känns som att halva 80-talistgenerationen saknar antingen syfte, mål, plats eller passion.
     Ge inte upp, jag tänker på er. Vi är inte ensamma, det kommer bättre tider. Jag lovar.

Kalven är mjölkad.

Efter en mastig middag och ett glas för mycket whiskey fanns det inte mycket till förstånd kvar i våra arma ingenjörshuvuden. Jag satt och vred mig i skavsår av skratt åt Peter Wahlbäck i Grillad. Ibland är den karln bara hysteriskt rolig, jag vet inte varför.
    Sedan masade vi oss till nöjes, jag och Mac. Idag är det aftermath med äggmacka och film. Snart är det måndag, vilket innebär ångest. När man får sådan ångest tänker man på ALLT förutom det man ska, så även idag. Detta mynnade ut i ett mail till Whirlpool;

Hej Whirlpool,

Jag har en fråga. Den riktar sig väl inte direkt till just ER som tvättmaskinstillverkare, utan mer branschen rent generellt, men ni kanske kan bistå mig med ett svar alternativt teori ändå.

Varför försvinner alltid strumpor i tvättmaskinen?
Var tar de vägen?

Jag tittar alltid extra noga efter varje tvätt för att försäkra mig om att jag inte glömmer något kvar, men trots detta har min strumpuppsättning decimerats totalt de senaste månaderna. Jag anklagar ingen, ännu, men jag är väldigt säker på att om någon sitter på svar så är det ni.

Tack på förhand!

Sysslolöshet är djävulens redskap.

Inboxen på mitt hotmail-konto gapar tomt med hänseende till Arlas svarsmail.

Det lyser med sin frånvaro. Mycket för inget. Ostfrågan hänger som en osynlig smocka i luften och jag får erkänna att jag börjat tänka på det mer och mer sen jag skickade iväg mitt lilla brev. Det är lördag dessutom, kanske måste jag vänta ända tills på måndag för svaret. Kanske längre. Men det gör inget, jag kan nog gå vidare i mitt liv oavsett.
     Jag har t ex fortfarande min vän Tom kvar från MySpace som skickar mail minst en gång i månaden. Privata Affärer välkomnar mig till Alternativ Placeringskväll, och om jag känner mig äventyrslysten så kan jag gå in i Junk-foldern och få 16 piller viagra eller Cialis helt gratis.
     Händ Cräftéd Replica Wätches, där har vi grejer vettu. Varför skulle man känna sig trygg nog att, via ett efterblivet spam-mail inte bara köpa en klocka, utan en REPLICA till råga på allt? Skulle det kännas för oseriöst att erbjuda den riktiga varan? Híghëst Quälity on the plänet! Gå och dö. Spam fungerar uppenbarligen till en viss gräns, men man behöver väl inte såga sig själv vid fotknölarna för det. Det fanns inga kvalitets-replikor bakom mailet, bara viagra.

- Ska du ha en klocka eller? Replica, fett bra.
- Ja, ok.
- Ok, fast du får köpa viagra istället. Det blir ingen klocka.

För övrigt är dagens hat-objekt min brödrost som behöver manuell uppassning för att fungera. Jag önskar inte livet ur den dock, det vore ett för snällt straff. Hur förödmjukar man en brödrost bäst, värma brödet mellan skinkorna?

Idag var jag och handlade på Lidl för första gången.

Det var billigt, det ska man inte sticka under stolen med. Absolut inte. Bananer för 19,90kr/kg är helt acceptabelt om man jämför med buffel-och-båg-Konsums  Västeråsöverpris på 26kr/kg. Det är väl billigare att köpa tjack snart. I vilket fall så spankulerade jag njutandes vidare ifrån bananerna medan jag insöp det tyska kulturarvet; 10-litersdunkar med såpa och en 50/50 uppsättning av rakgel och godis. Vilken fantastisk nation!
     Jag hittade ganska snabbt det jag kunde komma på mig själv med att behöva och gick mot kassan. Rullbandet blockerades dock av ett parti choklad-kaniner som verkligen skulle stå där på riktigt. Jag fick bokstavligen talat bärga över varorna på bandet. Det var konstigt, men jag ryckte på axlarna och tänkte att det är väl så man gör i Tyskland. Man får, så att säga, gå över några choklad-kaniner för att komma dit man vill. Slaffs, slask, slaffs.
   

Så här skrev jag till Arla igår:

Hej Arla,

Jag har en kort fråga om ostar. Jag har alltid hört att man inte ska äta det översta lagret på osten, utan att det ska slängas. Är det här en myt, eller tyckte mina förläldrar bara att de första skivorna såg sladdriga och slemmiga ut? Finns det några som helst belägg för att man ska skiva bort detta övre lager? Är det giftigt?

Tacksam för svar!

Jag hoppas min fråga kom in rätt i deras system, för det var sjukt krångligt och många klick dit. Det här är också en sån fråga som ibland dyker upp i mitt huvud, ofta i samband med att jag köper en ost eller två. Igår åt jag faktiskt av det övre lagret, och jag har inte dött än. Och jag känner mig helt normal.