Herr Widell

Rätt vad det är så nyser Karin jättemycket och hårt. Ur hennes näsa flyger en _stor_ snorkråka som landar på min högerarm.

Alla i bänkarna runt om skrattar, och jag ser hur Karin skäms. Min tröja var alldeles nyköpt. Svart med svincoola tribaltryck på rygg och bröst.

Jag minns att mitt 11-åriga hjärta tyckte synd om Karin. Jag brydde mig inte om hennes snor, även fast jag reflexmässigt ryggade tillbaks. Jag tyckte om Karin. Hon hade tjockt, vågigt blont hår, blå ögon och söt näsa. Men det var aldrig något jag sa till henne. Att jag var kär, alltså. Hon visste nog redan ganska bra hur hon såg ut själv.

Jag drog loss en bit papper ur mitt block, skrapade bort snoret i en papperskorg och gick och satte mig igen. Karin sa förlåt, och jag önskade att hon sluppit förödmjukelsen.

Jag tror även att min partner in crime, Anders, satt till vänster om mig i samma bordsgrupp. Detta var givetvis lycka av astronomiska proportioner. Sällan hade världen skådat en mer ofokuserad kombination av två barn. Det här var ingen nyhet för fröken, men ibland hände det att vi fick en ny chans att sitta bredvid varandra och varje gång misslyckades vi fatalt.

Hela mellanstadiet cirkulerade kring radioaktiv hjärnsubstans, raketgevär och dynamitgubbar. Just det här med radioaktivitet och hjärnsubstans var otroligt fascinerande för mig och Anders. Den skulle gärna vara grön och självlysande, och så fort det gavs tillfälle för något kreativt under lektionstid så fanns alltid detta med i våra alster. Det spelade ingen roll om det var en julberättelse eller ett självporträtt, våra kreationer kunde urskiljas på flera meters avstånd.

När jag och Anders inte fick utlopp för vår radioaktiva hjärnsubstans rollspelade vi med våra svårbegripliga och egenuppfunna karaktärer; "Herrn" och Judiblabb. Jag fick alltid spela Herrn som ständigt hotade Judiblabb med syrabad och halsbrytande maskiner av allehanda karaktär, vilket i stora drag var allt leken gick ut på. Så här i efterhand kan man undra om Anders hade någon slags önskan att bli dominerad.

Det var även i mellanstadiet vi började med slöjd för första gången. Klassen delades upp i två grupper, där den ena började med träslöjd och den andra med syslöjd. Jag minns den första uppgiften vi fick i syslöjd. Tanken var att vi skulle tillverka en grytlapp som såg ut som en tillplattad råtta med öron och nos. Det var inge kul, och det blev inge bra. Var skulle t ex den radioaktiva hjärnsubstansen få plats? Jag måste sett ut som en öppen bok när jag kom hem med resultatet till mamma - "Jag hatar syslöjd, av Widell, Jonas."

Maken till tattigare grytlapp fick man fan leta efter. Den hade kanske ansetts som fräsch och praktisk om den tillverkats av en spetälsk 200 år före Kristus, men med dagens mått var den knappt köksduglig. Den var allt annat än platt, och råttreferenserna var sedan länge bortspolade av symaskinens tand. Mamma tyckte hursomhelst att den var jättefin, en vit lögn jag uppskattar än idag även fast den "genomskådats" sen barnsben.