Vem försöker jag lura?
Mitt eviga mantra och livsfilosofi om att aldrig springa till bussen är ju helt värdelös. Även om jag går så stressar jag.
Jag funderar starkt på att omprioritera mina livsval. Jag läste t ex en artikel på aftonbladet.se (whatever) för inte så länge sen. Där var det en beteendeforskare som konstaterade att 80-talisterna kommer "falla som käglor om 10 år" på grund av stress och 24-timmarssammhället. Det skulle bli kaos eftersom alla fyllda på 1940-talet gått i pension, och kvar finns då bara spralliga och omdömeslösa 90-talister.
Ah, jag älskar mig själv. Som om jag inte varit 19, skitpackad och legat i en tidningsinsamlingsvagn på tunnelbanan. Listan är lång :/
En annan sak är det här med ödet, som en del tror på. Bland annat jag. Jag har funderat och är beredd att revidera mina åsikter. Alltså, visst. Jag kan köpa det lika mycket som jag tar skrock på allvar. På samma sätt är det okej att använda "ödet" som universalt glidmedel när något gått oväntat dåligt eller om osannolik tur varit inblandad. Vad som däremot INTE är okej är att använda "ödet" som en krambjörn när saker och ting skiter sig.
Eller är det?
Jag är kluven. Jag är inte troende och har alltid sett mig själv som ateist. Jag har njutit fullt ut när jag överlägset diskuterat dinosauriernas förekomst (eller snarare frånvaro) i bibeln, tillsammans med kyrkans sändebud och gratiskaffe, klockan 04:00 på Odenplan. Det är ju hjärndött att tro och tillbe en gud, right? Att ha Gud som tröst, vägledning och stöd. Det är så långt ifrån min värld, det är sååååååå låååååångt ifråååååååån!
Här är en liknelse. Det är lika troligt att jag blir kristen som att jag skulle runka upp ett skämtstånd på en privatfest. "Wawawaa, kolla här!"
Och ändå sitter jag och sneglar på ödet. Som tröst, vägledning och stöd när saker och ting skiter sig. Eller går bra. Ödet är min religion.
Jag är inte ateist, jag är en hycklare!
Jag funderar starkt på att omprioritera mina livsval. Jag läste t ex en artikel på aftonbladet.se (whatever) för inte så länge sen. Där var det en beteendeforskare som konstaterade att 80-talisterna kommer "falla som käglor om 10 år" på grund av stress och 24-timmarssammhället. Det skulle bli kaos eftersom alla fyllda på 1940-talet gått i pension, och kvar finns då bara spralliga och omdömeslösa 90-talister.
Ah, jag älskar mig själv. Som om jag inte varit 19, skitpackad och legat i en tidningsinsamlingsvagn på tunnelbanan. Listan är lång :/
En annan sak är det här med ödet, som en del tror på. Bland annat jag. Jag har funderat och är beredd att revidera mina åsikter. Alltså, visst. Jag kan köpa det lika mycket som jag tar skrock på allvar. På samma sätt är det okej att använda "ödet" som universalt glidmedel när något gått oväntat dåligt eller om osannolik tur varit inblandad. Vad som däremot INTE är okej är att använda "ödet" som en krambjörn när saker och ting skiter sig.
Eller är det?
Jag är kluven. Jag är inte troende och har alltid sett mig själv som ateist. Jag har njutit fullt ut när jag överlägset diskuterat dinosauriernas förekomst (eller snarare frånvaro) i bibeln, tillsammans med kyrkans sändebud och gratiskaffe, klockan 04:00 på Odenplan. Det är ju hjärndött att tro och tillbe en gud, right? Att ha Gud som tröst, vägledning och stöd. Det är så långt ifrån min värld, det är sååååååå låååååångt ifråååååååån!
Här är en liknelse. Det är lika troligt att jag blir kristen som att jag skulle runka upp ett skämtstånd på en privatfest. "Wawawaa, kolla här!"
Och ändå sitter jag och sneglar på ödet. Som tröst, vägledning och stöd när saker och ting skiter sig. Eller går bra. Ödet är min religion.
Jag är inte ateist, jag är en hycklare!
Kommentarer
Trackback
