Herr Widell

Häromdagen halkade jag, som på ett bananskal, in på blogg.se's toplista över mest besökta bloggar.

Jag insåg mycket snabbt att jag var ljusår ifrån den tilltänkta målgruppen. Jag blev bara trött. Trött, men samtidigt fascinerad över att det finns läsare som finner något av värde i generiska inlägg om O'boy och vardagen. Än mer fascinerande är det att läsarna identifierar sig med bloggarna. Tipsar ett "överhuvud" om ett plagg är det slut i butiken dagen efter. Stor eloge till folket som håller sig där uppe på toppen hursomhelst, som skapat den ultimata smörjan och faktiskt tjänar pengar och/eller produkter på det. Den ultimata smörjan... där kom det. Jag var tvungen att hacka. Jag försökte jättelänge att hålla det inom mig, men det gick inte. Armstöden på stolen höll på att ryckas loss.

Jag har inte mycket till övers för bloggar överhuvudtaget, om sanningen ska fram. Mest på grund av det jag redan skrivit ovan. Det finns inget som intresserar mig. Ok, det var en sanning med modifikation. Jag följer faktiskt två bloggar.

Den ena tillhör fröken Dretman (Haha! Up yours, HTML-kod!) av den enkla anledningen att det var hon som inspirerade mig till att börja. Om det finns en mer tragisk blogg än min egen så är det denna, men hon väger upp det tack vare sin självinsikt.

Den andra tillhör Josefine (Jonas - HTML-kod, 3-1). I hennes blogg finns substans, meningsuppbyggnad och något som faktiskt berör. Det är svårt att sätta det spinkiga datornördsfingret på exakt vad, men det finns där.

Nu ska jag smiska upp mig själv i brygga med en kopp kaffe, sen är det dags att rasta levern igen. Hej hopp!