Seg äcklig jävla dag
Sveriges brevbärare är grovt underbetalda när det kommer till att dela ut post i snöstormar. Jag känner mig som en påse kokt bajs.
Hur ska jag orka göra något när jag kommer hem? Det är ju sarkofag-varning varje dag. Jag måste skriva ett nytt CV, skriva personliga brev, söka jobb, osv osv. Fattig som ett litet cp är jag också, speciellt eftersom jag inte får lön förräns i mars. Vilket efterblivet system, helt fantastiskt...
Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig mer jobba på Posten. Och nu är jag där igen. Om än tillfälligt. Desperat. Det känns som ett misslyckande.
Jag förstår inte hur brevbärare som jobbat i 30 år orkar. Det måste vara deras hat som driver dem, en mental bitch slap och luktsalt. Samtidigt är det lite komiskt. Det hör inte till ovanligheten att höra medarbetare säga "Fyfan vilket jävla liv man har" när de kommer in på morgonen. Höga suckar, den undermåliga kundservicen när gamla tanter ringer och klagar. Några vaknar halv fem på morgonen trots att de börjar nio. För att slå ihjäl tiden innan jobbet går de ut och löper, eller tittar på gamla videoband. Alltså VHS. Lunchrummet är segregerat. Alla är kompisar såklart, men kvinnor sitter med kvinnor och män sitter med män.
Jag undrar om det är något som genomsyrar alla som är födda runt 1970 eller tidigare. Pratar jag t ex med mina föräldrar om att en tjejkompis ska komma på besök, måste jag i princip hyra in en talesperson som flera månader efteråt får dementerar uppgifterna om att vi skulle vara ett par. Sanning!
Hursomhelst hamnade jag av en ren slump vid kvinnobordet på lunchen idag. Eller, det var bara jag och Lena till en början. En efter en droppade dock fler kvinnor in, som allihop satte sig vid samma bord. Tillslut blev det så fullt att jag inte fick plats att läsa min tidning. Trots att det fanns gott om plats runt de andra borden.
Fast där satt ju männen.
Hur ska jag orka göra något när jag kommer hem? Det är ju sarkofag-varning varje dag. Jag måste skriva ett nytt CV, skriva personliga brev, söka jobb, osv osv. Fattig som ett litet cp är jag också, speciellt eftersom jag inte får lön förräns i mars. Vilket efterblivet system, helt fantastiskt...
Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig mer jobba på Posten. Och nu är jag där igen. Om än tillfälligt. Desperat. Det känns som ett misslyckande.
Jag förstår inte hur brevbärare som jobbat i 30 år orkar. Det måste vara deras hat som driver dem, en mental bitch slap och luktsalt. Samtidigt är det lite komiskt. Det hör inte till ovanligheten att höra medarbetare säga "Fyfan vilket jävla liv man har" när de kommer in på morgonen. Höga suckar, den undermåliga kundservicen när gamla tanter ringer och klagar. Några vaknar halv fem på morgonen trots att de börjar nio. För att slå ihjäl tiden innan jobbet går de ut och löper, eller tittar på gamla videoband. Alltså VHS. Lunchrummet är segregerat. Alla är kompisar såklart, men kvinnor sitter med kvinnor och män sitter med män.
Jag undrar om det är något som genomsyrar alla som är födda runt 1970 eller tidigare. Pratar jag t ex med mina föräldrar om att en tjejkompis ska komma på besök, måste jag i princip hyra in en talesperson som flera månader efteråt får dementerar uppgifterna om att vi skulle vara ett par. Sanning!
Hursomhelst hamnade jag av en ren slump vid kvinnobordet på lunchen idag. Eller, det var bara jag och Lena till en början. En efter en droppade dock fler kvinnor in, som allihop satte sig vid samma bord. Tillslut blev det så fullt att jag inte fick plats att läsa min tidning. Trots att det fanns gott om plats runt de andra borden.
Fast där satt ju männen.
Kommentarer
Trackback
