Herr Widell

Still dealing mail. Idag hade jag bara lust att hugga sönder postcykeln med en yxa, true story. Jag ville skrika. Bita sönder posten med tänderna så hårt att käken går ur led. Men jag måste behärska mig.

Det var kallt, blåsigt och säkert en miljard % luftfuktighet. En sån genomträngande kyla. Händerna var sönderfrusna, vantarna fastnade i brevlådor som smällde igen på fingrarna, varje gång man cyklade i snömodd höll man på att krasha och dö. Allt i harmoni med utomjordiskt deprimerande betongdjungel. Sist ut, sist in. Som vanligt. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar. Denna frustration och ångest.

Jag har ont i kroppen. Ont i ryggen, nästan så det svider. Jag orkar knappt gå i trappor längre. Jag snittar max 5h sömn per natt. Tankarna snurrar, och när de väl har lugnat ner sig så hugger sömnapnén till. Pang pang, varsågod!

Väckarklockan ringer 6:00 på morgonen och jag kan svära på att jag blivit inpregnerad i ättika under natten. Jag orkar inte vara trevlig mot min mor, som jag för övrigt bor hemma hos gratis at the moment, och som lagar mat till mig varje dag. Det blir helg. Mina vänner frågar om jag ska med ut, åka på utflykt, hitta på nåt. Jag har varken råd eller ork. Vissa förstår inte, och bara tanken på att förklara föder ännu mer ångest och frustration. Jag vill inte bli bjuden mer. JAG vill bjuda. Men jag måste behärska mig.

Jag står bara still och trampar, och det känns som jag håller på att förvandlas till det jag fruktar mest; ett tomt jävla skal. Men annars är det toppen!