Herr Widell

Jag har köpt okokbar pasta.

Jag anade misstankar redan när jag skulle bryta av knippet för att få ner det i kastrullen. Det var som en bukett blompinnar. Jag blundade och tog i mycket hårt med mina pralinförstärkta armar. Pang! Och jag kokade, och kokade, och kokade. Jag kokade så jävla mycket, men det hände inget. Fast den blev det ju klart, förstås. Annars hade det varit sketakonstigt. Således ljög jag i min "ingress." Det borde finnas pasta på burk. Snabbmakaroner på burk, som är färdiglagade. Då skulle Paolo Roberto se rött. Han hatar snabbmakaroner och har officiellt förklarat heligt krig emot dem.

Imorgon är det tentamen i hållfasthetslära. När jag är klar med den ska jag skicka ut alla mina hållf-böcker och papper på ett brinnande ark i vattnet. Fast då kanske Mac blir arg. Det är hans böcker.

Jag minns att jag och en kompis gjorde så med våra tyska-böcker i slutet av sexan. Det var lite som en ritual, och vi trodde vi skulle känna oss bättre och starkare. På ett sånt där sorgligt sätt som man ser i filmer när alla står och håller om varandra och någon håller på att kräkas utav gråt. Men så blev det inte, vi kände ingenting. Vi skrattade bara lite och sa "Haha, där fick du, tyskabok! Böcker!" Sen gick vi hem och gjorde sånt man gjorde när man gick i sexan; kolla på Fresh Prince i Bel Air och spela Supernintendo.