Herr Widell

Jorå så att'eee, rimma det kan man.

Internet är så fantastiskt. Varje gång jag vaknar på morgonen tänker jag på hur fantastiskt det är. Så många saker man kan söka på, alla blinkande banners och aftonbladets otroligt usla ursäkt till hemsida (som ligger långt bak i kölvattnet.)

Man kan t ex söka på "top 10 drumstep tracks" för de arma själar som är dåligt insatta i genren eller generellt trötta på formstöpt bajs och således tappat allt hopp för musikalisk utveckling. Kanske en kombination av båda alternativen. Jag känner att den här genren tilltalar mig, det är jag. Jag önskar jag hade ork och lust att lära mig programmera wobblande subbar på samma sätt. Då skulle jag visserligen sitta och skruva rattar som en skållad utter, dag och natt... kanske inte det bästa alternativet. Det finns annat här i livet.

Discgolf till exempel. Säsongen är i full fart, och jag kan stolt erkänna att jag nördat ner mig ordentligt. Jag har köpt säsongskort på Järva Discgolfpark, jag besöker religiöst diverse relaterade forum för att ta del av viktig information och tittar på videoklipp med folk som kastar plast i olika riktningar och kraft. Allt är mycket fascinerande och det pirrar i min mage.

Häromveckan var jag ute på banan och lirade själv. Jag går upp till första hålet och ser till min förvåning att en familj (mamma, pappa och två barn) spelar kula på den cementerade utkastsplatsen. Jag bad dem flytta på sig, bara för att stöta på samma situation på hål två.

Alltså... va? Hur skulle det se ut om folk stod och spelade kula på en vanlig golf tee? I den paragrafryttarvänliga communityn skulle man väl förmodligen åka på dagsböter, eller åtminstone få en vit golfhandske slappad mot stjärten.

Det här är inte det enda konstiga som försigås på Järva. Det går omkring ovanligt mycket människor med cyklar bland det kulliga landskapet, och de verkar till synes inte ha något vettigt mål eller syfte med vad de gör heller. Tomma själlösa fågelholkar som bara driver omkring. Pensionärer är också en vanlig syn ute på banorna. De går liksom och plockar gräs eller nåt. Vad ska de med allt gräs till?

Frågorna är många och lämnar mycket till fantasin.

Ve och fasa.



Två bildinlägg i rad nu, och det blir ju så hejdundrande kreddigt när det är från privatarkivet. Här är en till. Det är pärlplattskonst i formatet 20x20 och föreställer någon slags punkare. Han är på festival, solen skiner och mäsken är slut.

Tänk att en tacomiddag kunde berika det svenska språket på detta sällan skådade vis. Låt oss börja!

Neo-bikers: Fjårtisar som glider omkring i stora gäng på otrimmade mopeder, således en subkultur till de mer kriminella och fanastinriktade mc-klubbarna.

Streetslaktare: Slaktare som tagit med sig jobbet ut på gatan. Exempelvis kan han slakta och filea en stackars pudel som bundits fast runt en stolpe utanför en affär. Filéerna är utskurna med kirurgisk precision och finnes inlindade i glatt smörpapper lagom till ägarens återkomst och förtret.

Kycklinghjärna: En shot. 50/50 baileys/sherry, skiktat. Baileys-skiktet ser alldeles grått ut och börjar efter ett tag skära sig med Sherryn vilket gör att "klumpen" ser ut som en hjärna.

Hahaha, vilken stjärna! All hail Thorbjörn Rosdahl som talar ut om SL:s prishöjning för månadskort.

Han kunde lika gärna sagt "Om kommunaltrafiken är så dyr, varför åker de inte taxi?" och vips hade han legat i samma division som drottning Marie Antoinette och de svältande bönderna från 1770-talets Frankrike.

"Men om deras bröd är slut, varför äter de inte bakelser?"

the vindicator by candybag

Skiten är klar, flås!

Produktionsklorna har åter igen slagit till, en ny låt är på g.

Jag har sovit som en gammal kuk sen i torsdags, jag känner mig liksom stressad i sömnen. Det enda jag drömmer om är sequencers och att ratta EQ reglage. Jag vaknar varannan timme i hopp om att klockan åtminstone är över 7 så jag kan gå upp med gott samvete. Är detta verkligen normalt?

Det värsta är att jag (man) är så galet subjektiv som producent. Varje ny produktion är givetvis det bästa musikvärlden någonsin skådat. En månad senare sitter man och piskar upp sig själv i brygga över hur dålig slutprodukten egentligen blivit, och hur man misslyckats med att inte ha insett detta från början.

Och så börjar det om från början.

Det är som ett moment 22. In i kaklet, in i kaklet, in i kaklet. Det känns som om jag stångar mig blodig bara för att få själsro, men det måste ut... annars blir jag lika rastlös som en tjackpundare.

Och nu sitter jag här, halvfull och hemkommen från valborgsfirandet, och hackar på samma slinga om och om igen. Det är melankoliskt, det är trance, det är samma jävla dynga varje jävla gång, och det måste ut.

Ge mig lite sömn bara, snälla... 6 timmar i rad är allt jag begär.