Herr Widell

Stort grattis till Karl-Mys-skinn (uttalas på samma sätt som Karl-Alfred med avseende på stavelserna) som slog mig i högskoleprovets ordförståelsetest. 26 poäng fick hon.

Som en ödmjuk gest skickade hon även en bild på sig själv, språkgeniet_Karl-Mys-skinn.jpg...

Ikväll har jag också en låt jag vill dela med mig av. Inte som jag har gjort, dock. Tyvärr. Men det är fortfarande trance, och är det en låt inom den genren man ska lyssna på här i livet så är det ta mig fan denna. Det här är ingen ansiktslös två-ackordsdynga producerad av nån tönt i Tyskland, utan en bit av Leon Boliers själ som blivit ingjuten i ett fullständigt genialiskt arrangemang. Hats off to you, my best sir!

 

I förrgår lökade jag runt på aftonbladet.se, precis som jag gör varje dag.

Det går ofta rätt fort att luska igenom, max två minuter, såvida det inte finns en alldeles spektakulär artikel. Det är tvångsmässigt. Jag kan komma på mig själv med att skriva in aftonbladet.se i adressfältet utan att ens tänka på det. Har jag ett sjätte sinne så är det detta. Säg att jag vaknar upp ur koma med minnesförlust, och någon ger mig ett tangentbord. Det första jag skulle skriva är aftonbladet.se. Doktorn skulle ta mind hand, blunda och nicka instämmande. När jag får barn kommer denna fingerkombination nedärvas genetiskt och leda till ett nytt människosläkte.

Men det var inte det jag ville prata om nu. Det fanns faktiskt en intressant artikel i förrgår. Den handlade om Högskoleprovet, mer specifikt om ordförståelsedelen. Där fanns även en sida bifogad från ett riktigt test, så man kunde testa sig själv. Håll i hatten va spännande, tänkte jag och körde igång direkt.

Dessa ord, alltså... va? Jag fick 20 rätt av 40. Jag fattade verkligen ingenting. Jag bara skrattade när jag såg resultatet. Ordförståelse är tydligen inte min grej.

Edit: Här är länken för den late

Hux-flux satt jag och tittade på TV3-play.

Det vankades Anna Anka med hennes tillhörande tajta kropp. Hon är fan i bra skick den damen, det kan man inte blunda för.

Men ack, programmet var som jag förutspått. Det krävs visserligen ingen kärnfysiker för att inse det, men ändå. Fanns ingen hook. Det var inte ens dåligt på ett roligt sätt. Bara pinsamt. Jag stängde av efter en kvart. Den dagen en dokusåpa fångar mitt intresse ska jag gå i tubtop på stan och bjuda hela mitt hus på kycklingmage med tomatsås, eller nån annan kryptisk maträtt.

Jag måste ändå påpeka att det var kul att tjejen som var med bodde i Bromma. Har varit mycket sånt på tv nu som jag känner igen. Vällingby centrum (Välkommen åter), Lite sällskap...

Apropå det ska jag gå och säga upp min lägenhet imorgon. Ba' gå fram med bakåtlutat huvud till receptionisten, säga "whaddap" och nonchalant kasta nycklarna i ansiktet på henne. Nej usch...

En sak som är trist med att lämna Värmland är att krogvakterna framstår som räkodlare jämfört med Stockholm. Här kan man ha haft konstant promille sedan slutet på det Kalla kriget, och hade det samtidigt funnits en stående Nobel-middag varje helg så skulle man garanterat blivit insläppt på den. Det finns liksom ingen övre gräns.

Jag minns speciellt en gång för inte så länge sen; Jag stod utanför en klubb och skulle gå hem tidigt när ett sällskap på fem pers går fram och ställer sig i kön. Eller ja, "går." Det påminde om en fjällräddning där hela manskapet håller i ett rep för att inte tappa bort varandra i snöstormen. Alla gick i ett led, hand i hand. Sluttande pannben och dinglande tänder. Snubben som gick först var i princip tvungen att dra fram alla andra. "Vi tar i på tre! Ett, två, TRE!" Alla kom in förutom en.

I Hufvudstaden snear vakterna om man druckit fyra mellanöl. Det har faktiskt hänt mig ett flertal gånger. Speciellt en vakt som verkligen hade gett sig fan på att jag inte skulle komma in. - Kom tillbaks om en timme, och drick lite vatten. Din mamma kan dricka lite vatten, tänkte jag och gick till pressbyrån o köpte en Ramlösa. När jag kom tillbaks kände jag mig helt spiknykter. Han synade mig med ett leende och släppte in mig.

Veckan därpå; samma grej, samma vakt. Och så det där hånleendet. Han känner igen mig. Jag ska fan syna dem nästa gång. Jag ska gå iväg en timme som de sagt, men istället för att "ta en promenad" ska jag gå till en krog och svepa tre sexor. Blir jag insläppt efter det så är det bevisat att det bara är bull.

Om det inte fungerar så får väl nån polare breaka nyheten för mig att jag verkligen ser helt jävla urholkad ut när jag är nykter.

Häromdagen halkade jag, som på ett bananskal, in på blogg.se's toplista över mest besökta bloggar.

Jag insåg mycket snabbt att jag var ljusår ifrån den tilltänkta målgruppen. Jag blev bara trött. Trött, men samtidigt fascinerad över att det finns läsare som finner något av värde i generiska inlägg om O'boy och vardagen. Än mer fascinerande är det att läsarna identifierar sig med bloggarna. Tipsar ett "överhuvud" om ett plagg är det slut i butiken dagen efter. Stor eloge till folket som håller sig där uppe på toppen hursomhelst, som skapat den ultimata smörjan och faktiskt tjänar pengar och/eller produkter på det. Den ultimata smörjan... där kom det. Jag var tvungen att hacka. Jag försökte jättelänge att hålla det inom mig, men det gick inte. Armstöden på stolen höll på att ryckas loss.

Jag har inte mycket till övers för bloggar överhuvudtaget, om sanningen ska fram. Mest på grund av det jag redan skrivit ovan. Det finns inget som intresserar mig. Ok, det var en sanning med modifikation. Jag följer faktiskt två bloggar.

Den ena tillhör fröken Dretman (Haha! Up yours, HTML-kod!) av den enkla anledningen att det var hon som inspirerade mig till att börja. Om det finns en mer tragisk blogg än min egen så är det denna, men hon väger upp det tack vare sin självinsikt.

Den andra tillhör Josefine (Jonas - HTML-kod, 3-1). I hennes blogg finns substans, meningsuppbyggnad och något som faktiskt berör. Det är svårt att sätta det spinkiga datornördsfingret på exakt vad, men det finns där.

Nu ska jag smiska upp mig själv i brygga med en kopp kaffe, sen är det dags att rasta levern igen. Hej hopp!

Jag vaknar med ett ryck av att någon tryckt övernaturligt hårt på min ringklocka.

Min första tanke är att "Igår låste jag faktiskt dörren" samtidigt som jag kliver upp. Jag hinner precis till köket, iklädd endast kalsonger, när en gubbe öppnar dörren.

HAN ÖPPNAR DÖRREN SJÄLV! WTF???

Det var tydligen i förrgår jag hade låst om mig. Har alla gått och blivit immuna mot dörrar och ringklockor!? Det biter alltså inte på folk längre?

Där står jag i alla fall, yrvaken som en överkörd katt, i bara kalsonger. Gubben är minst 65 år och har på sig nån slags mörkblå vaktmästarutstyrsel. - Har du vatten i taket? frågar han. - Har jag vatten i taket? frågar jag förvånat. - Ja, du har vatten i taket? säger han tillbaks. Eller frågar. Jag är inte säker på om det är retoriskt. VILL han att jag ska ha vatten i taket?

En granntjej går förbi i korridoren och tittar konstigt. På mig i kalsonger och på gubben i blåställ. Gubben fortsätter att förklara och säger att han skrivit mitt rumsnummer på sin hand, att jag ringt och klagat på att jag har vatten i taket. Allt känns bara väldigt surrealistiskt. Är han så avtrubbad att han är van vid att folk är halvnakna när han pratar med dem? Dagens gamlingar säger jag bara, det finns ingen hyffs. Vad har hänt med uppfostran?

Jag försöker sömndrucket erinra mig om att jag faktiskt ringt det där samtalet angående det förfärliga vattnet i taket, men det går inte. Jag vet ingenting om det, det var inte jag. Inte mitt vatten, inte mitt tak. - Jag har inget vatten i taket men du kan gå in och kolla, säger jag. Han säger att det inte behövs, och frågar om han väckte mig. That's it?! Jag har inget vettigt svar och säger att jag borde gått upp i vilket fall. Fail.

Varför finns inte alla kvicka kommentarer där när man behöver dom?

- Nej, jag väntade givetvis på att just Du skulle kliva in i mitt hem när jag låg och sov, så du skulle få se mig i bara kalsonger. Tada!
- Nej, jag är själv ute på häxjakt efter vatten i taket. Ska vi tagteama?
- Ja, men det gör inget för jag blev så glad när jag såg att det var du!
- Nejdå, jag skulle precis ta på mig skorna för att gå ner på stan och handla kläder.
- Jag bara skoja, jag HAR vatten i taket. Nej, skoja, har inget. Jo det har jag. Nä... JO! Eller... va?
- Ja, kaffe med dopp?

Jag är våldtagen av 24-timmarssamhället.

En riktig toffel som gör allt för att behaga. Man kan säga att jag lever under förtryck, fullständigt undergiven. Ibland är det väldigt dåligt, men när det fungerar är det alldeles underbart.

- Det är inte ett bra tecken om tjejen man raggar på får för sig att man är våldtäktsman.

Instämmande viker jag mig själv dubbel av skratt. Vi har precis avverkat en förskräckligt äcklig kebabtallrik. Haket vi käkade på hade bara ramlösa, coca-cola zero och två fantaburkar i kylen. Den ena fantaburken var redan öppnad. Och det var inte ens orginalsmak.

Vi går hem till Jeepen och glor på RED (Retired, Extremely Dangerous) och är sådär vuxet pubertala som bara manliga 80-talister på bakfyllan kan vara. Filmen tar slut och vi skiljs åt. Jag går hem och tar en dusch i mitt post-apokalyptiska badrum. Lysrören i badrumsskåpet har nämligen pajat och blinkar inbjudande till epilepsi. Elin messar och frågar om jag vill kolla på film. Det vill jag, och kilar över. Filmen handlar om en 40-årig utvecklingsstörd man som lever i ett incestförhållande med sin mor. Han lindar in katter i gladpack och kväver dem, och där i mellan började jag känna att det här inte är en bra bakisrulle. Maria kommer över och vi drar på en annan film som handlar om forntidspirajor som äter upp ungdomar under deras springbreak. Till det äter vi snabbmakaroner och fiskpinnar med hamburgerdressing.

Vi pratar lite om gårdagen, vem som gick hem med vem och vem som faceplantade asfalt. - Hur gick det för dig Jonas? frågar Maria. Jag förklarar flyktigt att jag höll på att halka dit med en tjej som hade rysk pälsmössa på sig, men att min reptilhjärna sagt nej. - Varför tog du inte bara nån annan då?

Frågan är tydligen alldeles uppenbar. Kan man så ska man! Men jag är för kräsen för mitt eget bästa, och det är bara toppen av isberget.

Idag är det förresten måndag. NEEEEEEEEXT!!!!

Hahaahaha! JAG DÖR! Det här är tragikomik på hög nivå, alldeles fantastiskt roligt!

- Hela Sverige kommer att stå i kö för att vara med, säger hon. Jag råkade se trailern för programmet på internet. Förfärligt. Vara med på vadå, boosta Annas ego? Det här är helt klart någon slags rebound hon måste ha för att fortfarande känna sig som en människa. Vem lägger annars in en faceshot på sig själv, make:ad till tusen och med vind i håret, i slutet av reklamen?

Det är så genomskinligt. Jag tycker nästan synd om stollarna som söker till programmet. Förhoppningsvis är de så pass lömska tillbaks att de bara går med för att tjäna en hacka. Det är en sjysst deal tycker jag. Anna Anka får astralknulla med svensk television och deltagarna får lite extra radhusbiff på bordet.

Det roliga med TV är allt som är tragiskt, rent produktionsmässigt. Jag hoppas att den dimension producentteam kommer ifrån aldrig stängs. Dimensionen där man har hjärnan nedhasad i röven. Det är säkert Krang, skurkarnas ärkeskurk, ifrån Turtles som ligger bakom allt. Han glider omkring på sin trebenta pall i TV3's källare bland alla bandstationer. Han tar hand om dimensionsportalen på samma sätt som människan vakade över eld på stenåldern. Innan de nyblivna producenterna får gå upp i dagsljuset kammar han till en flottig backslick med sin slemmiga tentakel. There you go, there you goooo...

Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp: självaste Technodromen. Jag förutspår att det kommer bli årets julklapp i Aftonbladets top-5 lista.

Eftersom jag inte spar på sopor skulle jag i morse gå ut och slänga dem.

När jag kommit halvvägs ner för den första trappen låg där en helt orörd ostmacka. Formfranska, tänkte jag tyst för mig själv, djävulens redskap. Vem lägger en oäten macka mitt i en trappa? Tidigare har jag även sett ett glas nyponsoppa och vid ett annat tillfälle en halväten banan.

Senare under dagen var ostmackan borta. Någon kanske hade ätit upp den. Husets slamsugare. Eller en vätte.





Ikväll är det Rockin' Friday som gäller. Rockmänniskor brukar vara ganska slappa. Jag gillar rockmänniskor. Jag tycker överlag det är rätt fantastiskt att människor klär sig efter den musikstil de lyssnar på, stor respekt! Jag har länge funderat på om jag inte har ett litet metal-hjärta. Hade jag inte köpt den där Thunderdome-skivan 96 kanske jag hade sett helt annorlunda ut.

Såg för övrigt Resident Evil 5 häromdagen. Skitkass rulle, hyffsat underhållningsvärde. Det intressanta är att de alltid lyckas få till ett så passande soundtrack till sörjan. Det är inte speciellt intressant att lyssna på on the rocks (fast utan is), men till filmerna... Jag gillar det. Grävde även fram denna dänga från slutscenen, bra skit imo. Emo. Lol!

Jag missade min appointment. Som vanligt. Det händer ganska ofta (varannan gång), och jag fattar inte varför.

Deras system är idiotsäkert eftersom man alltid får en sms-påminnelse dagen innan. Den här gången, och som alla andra gånger, var jag ändå bombsäker på att jag hade min tid imorgon. Missar man sin tid får man ett nytt sms.

"Hej JONAS! Vi saknade dig idag kl 10:30. Kom och ge ditt blod till oss! Ring!"

Jag ser direkt framför mig tanten som sitter i receptionen. Hur hon skriver in allas namn i databasen med versaler. Det är även hon som i princip lyfter upp hela tangentbordet framför sig och tar ett kraftigt tummgrepp över TAB-knappen när det ska hoppas mellan rader. Det här är faktiskt sant. Rätt motsägelsefull ergonomi.

Jag ger i och för sig inte blod, utan plasma. Sist jag var där var det rena rama åderlåtningen. Dom drog typ dubbelt så mycket saft från mig som från alla andra, och jag vägde fan inte mer än nån annan där inne. Jag låg där i 1h 20 min. Jag tror Klaratappen är en ny ras av hämndlystna vampyrer. Neo-plasma-vampyrer.

Assistenten som hookade upp mig pratade glatt och uppspelt om hur bra mitt HB-värde var. "164, det är jättebra, jättehögt!" Jag tänkte för mig själv att det måste vara en sån sak som bara sjukhuspersonal kan finna upphetsande. Jag har information som backar upp det faktumet, men det är en annan historia. I vilket fall var mätningarna ironiskt nog från slutet av januari. En tid då jag lyssnade extra mycket på Kent (BUSTED!) och drog mig för att gå upp på morgnarna.

Får ringa greve Drakula imorgon.

Nu fröjdas alla malätna popmänniskor. En ny CD-skiva kan nu pryda deras halsduksbeklädda rum; Annika Norlin, aka Säkert!, aka Hello Saferide har släppt ett till album. Hon lovade att inte göra det. Men hon gjorde det ändå.

Hur påverkar detta dig och mig?

Till en början inte alls. Sakta men säkert kommer dock små stycken ur hennes låtar citeras på allehanda digitala medier, t ex Facebook och Twitter. Det fria Internet kommer förvandlas till en universell smältdegel av upprapade dystra fraser, omöjliga att undvika. Människor som inte lyssnar på Säkert! blir hjärntvättade, och det hela kulminerar till sist i att alla tror att dom är Annika Norlin. På riktigt. De börjar ympa textrader och hitta på ett eget språk.

"Bruna löv som virvlar i regnet på gräset i sjön av seklets svartnande tid
Refräng: GRÅÅÅÅÅÅÅÅT -  JAAAG GÅÅÅÅÅÅÅÅR ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT"

Det är så pop-musiken fungerar. Speciellt för fanatikerna. De lever sig in i texterna så mycket att de tappar fokus på verkligheten.

Hur kan Annika göra så här? Hon vet att det är höst, och snart ännu en till årstid av höst. Dubbelhöst, det blir aldrig vinter. Då släpper hon en ny skiva. Varför inte vänta till våren eller sommaren? Vill hon att alla i Sverige ska dö av depression?

Hoppas Lasse Winnerbäsk håller sig undan! Ta i trä!

Han har nog rätt tuffa måndagar. Söndagar ochså, speciellt söndagar. Han är inte bakis, men har säkert strypt 30 pers under veckan och ätit ett äpple på det.

Tänk om blickar kunde strypa. Då skulle nog hela Karlstad vara slut som ort. Det börjar mer och mer kännas som en incestkittel. Går man på stan pekas och hatas det hejvilt. "I helgen drack han i rutig jacka glowstick-vätska, och hon där borta blev full på jästa rönnbär en gång i sexan."

Det är sånt som hör till i guess. Oundvikligt. Den kraft som rönnbär besitter; ren och skär ondska.

Apropå ren så är min vaxpropp borta nu. Fick den i helgen, det var helt hemskt. Jag hörde ingenting på högerörat och jag kände mig helt jävla sne vare sig jag gick eller satt ner. Hoppas det var första och sista gången.

Snabb random fakta senast inkommen idag, måndag:

• All micromat smakar tillslut likadant om man ätit det tre månader i sträck. Även konsistensen blir godtycklig, samt att man går ner i vikt. (Källa: Herr OvS)
• Ny förkortning; BIJ - Brain In Jar.
• Skönt att Rita i Dexter äntligen har dött.
• KaU har tagit bort min och Mac's arbetskatalog för examensarbetet. Dålig stil och konstigt beteende, men samtidigt är jag inte förvånad. Det finns inget som förvånar mig längre.

Då har man gett den gamla levern en omgång.

Idag är det söndag. Inge bra va...

Nyligen återuppstigen från de döda, och ack så sjukt bra drag det var igår!

Jag har en kompis som älskar hockey så mycket att han en gång i tiden kunde tänka sig att ha sex med Wayne Gretsky, bara för att. Helt gratis. Det var lite så jag kände, fast inte med Wayne Gretsky:




Det var länge sen jag var så glad. Kanske för att jag var klubbmässigt utsvulten. Jag ville bara explodera. Som den gången jag låg på sjukhus efter att ha opererat blindtarmen. Det var astråkigt att ligga i den sängen och bli matad med stolpiller. Helt plötsligt visas Timon & Pumba (den tecknade tv-serien (som om Lejonkungen inte vore tecknad (tänk va fult om det fanns en version inte var tecknad, lol???))) och jag knäcker mig totalt, det var det roligaste jag sett i hela mitt liv. Eller så var jag hög. Nu ska jag skrapa bort den sista smörjelsen och gå och klippa mig. Peace, och tack till Fröken Dretman för att ha promotat min blogg free of charge!

Självklart funkar det inte att länka inuti två ord. Jag hatar HTML-kod. satsara.blogg.se

Stekpanna och öronproppar.

Det är helt sjukt, nu kan jag faktiskt steka saker och få något kvar. Innan hade jag planer på att gå över till kiselbaserad mat. Det slipper jag nu alltså. Så här såg den gamla stekpannan ut:



Bild 1. Inte okej stekpanna.


Köpte öronproppar också, jag överlever inte kvällen annars. Jävla tinnitus. Funderar på att åka hem till Stockholm över helgen, det ska tydligen vara galej. Gå på lokal och bli på TRÖCKET!

Imorgon ska jag möta min ärkenemesis nr 2, igen.

Det är nånting som inte står rätt till med den tvättstugan. Det är som att den blivit besatt av undergångens andar, eller åtminstone Harald Treutigers vålnad. Harald, som enligt säkra källor ska vara en alldeles förfärlig människa privat. Och vem skulle inte bli det om ens karriärstopp slutade vid 24 Karat?

Hursomhelst... Inget blir någonsin torrt igen efter en session i dom maskinerna. Tvätten hamnar liksom i limbo,  avgrunden mellan vått och torrt. Man blir arg och ledsen. Man vill ta ett slagträ och gå "all Office Space" på maskineriet och sen stoppa upp den dyngblöta tvätten nånstans där det inte lyser i tillverkarens konstruktörer.

Anledningen till problemet är att tvättmaskinerna aldrig slutar skölja. Man måste stoppa dem själv genom att trycka ashårt (eftersom man är förbannad) på stoppknappen, och sen köra 3 manuella centrifugeringar i rad.

I begynnelsen var jag ung och naiv. Stod det att det var en minut kvar av tvättprogrammet så väntade jag. Det gick två minuter, tre, fyra, fem. 10. Tvättmaskinen sköljde glatt vidare. "Jävla exhibitionist" tänkte jag och stoppade skiten för att dra på en manuell centrifugeringar. Och sen två till då, som jag lärde mig. Dagen efter ringde jag reparatören. Allt var frid och fröjd, men efter en månad kom problemen tillbaka. Jag ringde på nytt en reparatör, som återigen lagade de infernaliska maskinerna.

Det var i den här vevan som jag blev synsk. Jag VISSTE att problemet skulle återkomma, jag kände det i mitt tredje öga. Allt hopp var ute. Jag behövde ingen reparatör, de kunde inte lösa mina problem. Jag behövde en jävla PRÄST! Eller en TV4-chef som kunde säga åt Harald att sluta larva sig.

Förrförra veckan slutade torktumlaren att rotera. Det kom värme, men ingen rotation. Jag fick gå och vända på tvätten som nån slags pizzabagare, och tillslut orkade jag inte längre utan la allt helt vårdslöst i vardagsrummet. Det såg ut som jag var beredd att styckmörda någon, linda in kroppen i trasorna och dumpa liket i en vik. Torktumlare nr 2 har varit FUBAR så länge jag kan minnas, den står bara där för symmetrins skull.

Jag hatar tvättstugor. Jag ska trycka in en pizza-slice i tvättmedelsfacket och torktumla en landmina. Jag hatar blöta strumpor, jag hatar min skolväska, jag hatar dammsugare, tidiga morgnar, Janssons frestelse, mobiltelefoner, emballage, formfranska. Men mest av allt... så hatar jag allt.

Åt godis till middag.

Nu mår jag illa.

En liten grå, krum gumma öppnar försiktigt porten. Hon är jätte-jättegammal.

- Jaa? säger hon. Hon låter precis som Skurt, vilket åter igen får mig att tänka på det reportage som gjordes för TV3, då den gröna filuren råkade tappa en micmuff ner i pappersmassan på ett bruk vilket ledde till totalt driftstopp och miljontals kronor i förlust. Epic fail.

- Jag heter Jonas, och jag kräver att få prata med Gud. Jag är jättebesviken och har suttit hemma och lyssnat på Deportation/Iguazu av Gustavo Santaolalla hela dagen.

- Jaa?

- Ja du vet, soundtracket till Babel. Med Brad Pitt. Och massa andra. Fan vet jag. Skitdeppig film. Var är Gud, ditt gamla roadkill?!

Marken skakar plötsligt till. Så pass mycket att den krumma gumman ramlar omkull. Hon ligger kvar på marken, orörlig, formad som ett J. Det ger mig glädje.

- This is heaven, God speaking?

- Hej, jag heter Jonas. Hur fan kan du göra mig bakfull idag? Måndag??? Jag har ju inte supit på säkert en månad! Det måste ha uppstått ett fel i självaste klaveret. Jag känner mig seg som gammal konfekt. Jag vill ha upprättelse i form av ett Get out of hungover free card.

- Jaha, ok...

- På... fredag... morgon.

- Ja, ok.

- Och så vill jag att det ska börja sändas mjukporr istället för Kalle Anka på julafton. Jag hatar Kalle Anka.

- Ok.

- Fimpa Ivanhoe i samma veva. Den insomnade filmen blir ingen gla-

- Ge'räjj, där går gränsen!



...Och oj, den här bilden hade jag glömt bort!

Hur vet man om man är bitter på riktigt?

Ett av mina mindre tidsfördriv består av spraydate.se. Eftersom jag är för snål för att betala för deras tjänster så är det i princip lönlöst att surfa runt bland alla medlemmar då profilbilderna är lika stora som flugbajskorvar. Pröjsar man får man se dem i fullskala, samt i sökmotorn. Istället lurar jag, gammelgäddan, på min egna sida och går bara in på mina besökares profiler för att se vad det är för ena.

"Glad positiv tjej" "Älskar livet" "Spontan" "Pratglad" "Gillar äventyr"

Måste alla vara så jävla glada och sprudlande av energi?

Jag vill ha en riktigt elak bitch som är lika cynisk och misstänksam som jag. Jag vet att hon älskar mig eftersom jag är en av få som avväpnat hennes hårda skal och sett att hon inte har ett hjärta av sten. Det kan gå en hel dag utan att vi pratar med varandra, en blick är allt som behövs för att en av oss ska börja med middagen. Vi åker på semester till en vintrig skärgård i Finland. Det är så kallt att träden nästan knakar, och den röda soluppgången manglar på i öronbedövande tystnad. Vi tar en cigg och brister ut i gapskratt åt den gången jag var så full att jag pissade ner mig i svärföräldrarnas gästrum.

Min senaste låt är förresten färdig nu. Melankolisk hösttrance finnes att lyssna på @ ftp://ftp.scene.org/pub/music/artists/candybag/mp3/candybag_-_solitude.mp3