HEY! You're in a different place now, motherfucker!
Nu har det börjat töa. Kiss och bajs som under vintern legat gömt i snömassorna kryper långsamt fram. Det är dags för vår. Åtminstone snart. Kiss, bajs och vår.
Igår var det kalas på Morfar Ginko. Inte hos, utan det är nån slags restaurang med cava-bar. Vad nu det är. Cava-bar alltså. Förmodligen dricker man Cava där. Och vem fan är Morfar Ginko förresten? Det låter ju så jävla snuskigt... Hursomhelst kulminerade kvällen i världens tidigaste efterfest kl 01:00 hemma hos Therese. Sist det hände, i somras, blev alla bjudna på "drinkar" som Therese kallade det. 40/40/20 rött vin, ramlösa och sprit i tvålitersglas, toppat med frysta blåbär. Ingen bra grej alltså. Man trodde att det äntligen var dags för något gott när bara blåbären låg kvar i botten, men de påminde snarare om förkrympta palsternackor. Men det slapp vi igår. Morse.
Igår var det kalas på Morfar Ginko. Inte hos, utan det är nån slags restaurang med cava-bar. Vad nu det är. Cava-bar alltså. Förmodligen dricker man Cava där. Och vem fan är Morfar Ginko förresten? Det låter ju så jävla snuskigt... Hursomhelst kulminerade kvällen i världens tidigaste efterfest kl 01:00 hemma hos Therese. Sist det hände, i somras, blev alla bjudna på "drinkar" som Therese kallade det. 40/40/20 rött vin, ramlösa och sprit i tvålitersglas, toppat med frysta blåbär. Ingen bra grej alltså. Man trodde att det äntligen var dags för något gott när bara blåbären låg kvar i botten, men de påminde snarare om förkrympta palsternackor. Men det slapp vi igår. Morse.
Oh old long don johnson
Dagens fun fact, saxat från NASA: One teaspoon of neutron star material weighs six billion tons.
Och dagens bild, baksidan på ett obrutet exemplar av Illustrerad Vetenskap:
Är det okej att skratta åt detta?
Och dagens bild, baksidan på ett obrutet exemplar av Illustrerad Vetenskap:
Är det okej att skratta åt detta?
<3
Still dealing mail. Idag hade jag bara lust att hugga sönder postcykeln med en yxa, true story. Jag ville skrika. Bita sönder posten med tänderna så hårt att käken går ur led. Men jag måste behärska mig.
Det var kallt, blåsigt och säkert en miljard % luftfuktighet. En sån genomträngande kyla. Händerna var sönderfrusna, vantarna fastnade i brevlådor som smällde igen på fingrarna, varje gång man cyklade i snömodd höll man på att krasha och dö. Allt i harmoni med utomjordiskt deprimerande betongdjungel. Sist ut, sist in. Som vanligt. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar. Denna frustration och ångest.
Jag har ont i kroppen. Ont i ryggen, nästan så det svider. Jag orkar knappt gå i trappor längre. Jag snittar max 5h sömn per natt. Tankarna snurrar, och när de väl har lugnat ner sig så hugger sömnapnén till. Pang pang, varsågod!
Väckarklockan ringer 6:00 på morgonen och jag kan svära på att jag blivit inpregnerad i ättika under natten. Jag orkar inte vara trevlig mot min mor, som jag för övrigt bor hemma hos gratis at the moment, och som lagar mat till mig varje dag. Det blir helg. Mina vänner frågar om jag ska med ut, åka på utflykt, hitta på nåt. Jag har varken råd eller ork. Vissa förstår inte, och bara tanken på att förklara föder ännu mer ångest och frustration. Jag vill inte bli bjuden mer. JAG vill bjuda. Men jag måste behärska mig.
Jag står bara still och trampar, och det känns som jag håller på att förvandlas till det jag fruktar mest; ett tomt jävla skal. Men annars är det toppen!
Det var kallt, blåsigt och säkert en miljard % luftfuktighet. En sån genomträngande kyla. Händerna var sönderfrusna, vantarna fastnade i brevlådor som smällde igen på fingrarna, varje gång man cyklade i snömodd höll man på att krasha och dö. Allt i harmoni med utomjordiskt deprimerande betongdjungel. Sist ut, sist in. Som vanligt. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar. Denna frustration och ångest.
Jag har ont i kroppen. Ont i ryggen, nästan så det svider. Jag orkar knappt gå i trappor längre. Jag snittar max 5h sömn per natt. Tankarna snurrar, och när de väl har lugnat ner sig så hugger sömnapnén till. Pang pang, varsågod!
Väckarklockan ringer 6:00 på morgonen och jag kan svära på att jag blivit inpregnerad i ättika under natten. Jag orkar inte vara trevlig mot min mor, som jag för övrigt bor hemma hos gratis at the moment, och som lagar mat till mig varje dag. Det blir helg. Mina vänner frågar om jag ska med ut, åka på utflykt, hitta på nåt. Jag har varken råd eller ork. Vissa förstår inte, och bara tanken på att förklara föder ännu mer ångest och frustration. Jag vill inte bli bjuden mer. JAG vill bjuda. Men jag måste behärska mig.
Jag står bara still och trampar, och det känns som jag håller på att förvandlas till det jag fruktar mest; ett tomt jävla skal. Men annars är det toppen!
Seg äcklig jävla dag
Sveriges brevbärare är grovt underbetalda när det kommer till att dela ut post i snöstormar. Jag känner mig som en påse kokt bajs.
Hur ska jag orka göra något när jag kommer hem? Det är ju sarkofag-varning varje dag. Jag måste skriva ett nytt CV, skriva personliga brev, söka jobb, osv osv. Fattig som ett litet cp är jag också, speciellt eftersom jag inte får lön förräns i mars. Vilket efterblivet system, helt fantastiskt...
Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig mer jobba på Posten. Och nu är jag där igen. Om än tillfälligt. Desperat. Det känns som ett misslyckande.
Jag förstår inte hur brevbärare som jobbat i 30 år orkar. Det måste vara deras hat som driver dem, en mental bitch slap och luktsalt. Samtidigt är det lite komiskt. Det hör inte till ovanligheten att höra medarbetare säga "Fyfan vilket jävla liv man har" när de kommer in på morgonen. Höga suckar, den undermåliga kundservicen när gamla tanter ringer och klagar. Några vaknar halv fem på morgonen trots att de börjar nio. För att slå ihjäl tiden innan jobbet går de ut och löper, eller tittar på gamla videoband. Alltså VHS. Lunchrummet är segregerat. Alla är kompisar såklart, men kvinnor sitter med kvinnor och män sitter med män.
Jag undrar om det är något som genomsyrar alla som är födda runt 1970 eller tidigare. Pratar jag t ex med mina föräldrar om att en tjejkompis ska komma på besök, måste jag i princip hyra in en talesperson som flera månader efteråt får dementerar uppgifterna om att vi skulle vara ett par. Sanning!
Hursomhelst hamnade jag av en ren slump vid kvinnobordet på lunchen idag. Eller, det var bara jag och Lena till en början. En efter en droppade dock fler kvinnor in, som allihop satte sig vid samma bord. Tillslut blev det så fullt att jag inte fick plats att läsa min tidning. Trots att det fanns gott om plats runt de andra borden.
Fast där satt ju männen.
Hur ska jag orka göra något när jag kommer hem? Det är ju sarkofag-varning varje dag. Jag måste skriva ett nytt CV, skriva personliga brev, söka jobb, osv osv. Fattig som ett litet cp är jag också, speciellt eftersom jag inte får lön förräns i mars. Vilket efterblivet system, helt fantastiskt...
Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig mer jobba på Posten. Och nu är jag där igen. Om än tillfälligt. Desperat. Det känns som ett misslyckande.
Jag förstår inte hur brevbärare som jobbat i 30 år orkar. Det måste vara deras hat som driver dem, en mental bitch slap och luktsalt. Samtidigt är det lite komiskt. Det hör inte till ovanligheten att höra medarbetare säga "Fyfan vilket jävla liv man har" när de kommer in på morgonen. Höga suckar, den undermåliga kundservicen när gamla tanter ringer och klagar. Några vaknar halv fem på morgonen trots att de börjar nio. För att slå ihjäl tiden innan jobbet går de ut och löper, eller tittar på gamla videoband. Alltså VHS. Lunchrummet är segregerat. Alla är kompisar såklart, men kvinnor sitter med kvinnor och män sitter med män.
Jag undrar om det är något som genomsyrar alla som är födda runt 1970 eller tidigare. Pratar jag t ex med mina föräldrar om att en tjejkompis ska komma på besök, måste jag i princip hyra in en talesperson som flera månader efteråt får dementerar uppgifterna om att vi skulle vara ett par. Sanning!
Hursomhelst hamnade jag av en ren slump vid kvinnobordet på lunchen idag. Eller, det var bara jag och Lena till en början. En efter en droppade dock fler kvinnor in, som allihop satte sig vid samma bord. Tillslut blev det så fullt att jag inte fick plats att läsa min tidning. Trots att det fanns gott om plats runt de andra borden.
Fast där satt ju männen.
Varför är hårt bröd så hårt?
Det borde finnas hårt bröd som är mjukt, som blivit lagrat i en gammal möglig källare.
Fatta årgångsknäckebröd. Slippa tugga glas på morgnarna, det är inte okej. Samma sak borde gälla ostbågar. Gamla, mjuka ostbågar är mycket bättre och godare. Men nog om det. Nu, något alldeles spektakulärt saxat från aftonbladet.se:
Fatta årgångsknäckebröd. Slippa tugga glas på morgnarna, det är inte okej. Samma sak borde gälla ostbågar. Gamla, mjuka ostbågar är mycket bättre och godare. Men nog om det. Nu, något alldeles spektakulärt saxat från aftonbladet.se:
