Morgonbitter dag 2
Klockan är 07:25. Tidigare nämnd gubbe rullar åter in med sin vidriga maskin, som om han vore Jesus nedstigen på jorden.
Det här är faktiskt djurplågeri. Jag hoppas han dör. Om han gör det ska jag springa ut naken och dansa runt hans kropp. Fattar han inte att jag inte vill ha honom här, han kan väl stå och runka med sin skylift i nåt garage istället?
Egentligen är jag inte arg på honom. Jag är arg på deras fullständigt obegripliga arbetsschema. Jag misslyckas gång på gång med att se logiken i varför bullrigt arbete enbart utförs mellan 07:25-10:00 i bostadsområden. Antingen är planeringskontoret ett gäng fullt utvecklade sadister eller så har de en egen tidszon som är fyra timmar före resten av Sverige.
Det måste finnas nåt slags mentalt värde som jag helt har missat. De gyllene timmarna mellan sju och tio, byggjobbarnas kattmynta.
Katter. Förjävla roligt.
Det här är faktiskt djurplågeri. Jag hoppas han dör. Om han gör det ska jag springa ut naken och dansa runt hans kropp. Fattar han inte att jag inte vill ha honom här, han kan väl stå och runka med sin skylift i nåt garage istället?
Egentligen är jag inte arg på honom. Jag är arg på deras fullständigt obegripliga arbetsschema. Jag misslyckas gång på gång med att se logiken i varför bullrigt arbete enbart utförs mellan 07:25-10:00 i bostadsområden. Antingen är planeringskontoret ett gäng fullt utvecklade sadister eller så har de en egen tidszon som är fyra timmar före resten av Sverige.
Det måste finnas nåt slags mentalt värde som jag helt har missat. De gyllene timmarna mellan sju och tio, byggjobbarnas kattmynta.
Katter. Förjävla roligt.
Morgonbitter
Vad GÖR dom utanför mitt fönster egentligen? Jävla liv.
Klockan är 8:00 på morgonen. Min första tanke är att de måste öppnat nån slags gruva och börjat schakta kol. Alltid finns det något att fixa på dessa hus. Vad fan är de byggda av, mandelflarn?
Jag tittar ut. Dieseldriven skylift och en gubbe med slagborr. VRRRRR VROOM VRRRVRRRRRRRRRR!
Jag vet vad det handlar om, jag har sett lappar om det i husen här omkring. Jag minns inte exakt vad det stod, men någonstans i informationsbladet kunde man läsa att "det kommer dyka upp en gubbe utanför era fönster." Det stod så, ordagrant. Det är väl något de misslyckades med de senaste två gångerna som fasadarbeten utförts.
Tur för alla inblandade att jag varit uppe i ottan och tvättat. Tvättstuga 4 life. Nu ska jag titta på en bild som alltid gör mig på gott humör.
Katter. Förjävla roligt.
Klockan är 8:00 på morgonen. Min första tanke är att de måste öppnat nån slags gruva och börjat schakta kol. Alltid finns det något att fixa på dessa hus. Vad fan är de byggda av, mandelflarn?
Jag tittar ut. Dieseldriven skylift och en gubbe med slagborr. VRRRRR VROOM VRRRVRRRRRRRRRR!
Jag vet vad det handlar om, jag har sett lappar om det i husen här omkring. Jag minns inte exakt vad det stod, men någonstans i informationsbladet kunde man läsa att "det kommer dyka upp en gubbe utanför era fönster." Det stod så, ordagrant. Det är väl något de misslyckades med de senaste två gångerna som fasadarbeten utförts.
Tur för alla inblandade att jag varit uppe i ottan och tvättat. Tvättstuga 4 life. Nu ska jag titta på en bild som alltid gör mig på gott humör.
Katter. Förjävla roligt.
Om du ändå vore lite mer gul...
Igår insåg jag att drottning Silvia gett MSN-smileyn ett riktigt ansikte.
Llllookin' fine!
Llllookin' fine!
Vem försöker jag lura?
Mitt eviga mantra och livsfilosofi om att aldrig springa till bussen är ju helt värdelös. Även om jag går så stressar jag.
Jag funderar starkt på att omprioritera mina livsval. Jag läste t ex en artikel på aftonbladet.se (whatever) för inte så länge sen. Där var det en beteendeforskare som konstaterade att 80-talisterna kommer "falla som käglor om 10 år" på grund av stress och 24-timmarssammhället. Det skulle bli kaos eftersom alla fyllda på 1940-talet gått i pension, och kvar finns då bara spralliga och omdömeslösa 90-talister.
Ah, jag älskar mig själv. Som om jag inte varit 19, skitpackad och legat i en tidningsinsamlingsvagn på tunnelbanan. Listan är lång :/
En annan sak är det här med ödet, som en del tror på. Bland annat jag. Jag har funderat och är beredd att revidera mina åsikter. Alltså, visst. Jag kan köpa det lika mycket som jag tar skrock på allvar. På samma sätt är det okej att använda "ödet" som universalt glidmedel när något gått oväntat dåligt eller om osannolik tur varit inblandad. Vad som däremot INTE är okej är att använda "ödet" som en krambjörn när saker och ting skiter sig.
Eller är det?
Jag är kluven. Jag är inte troende och har alltid sett mig själv som ateist. Jag har njutit fullt ut när jag överlägset diskuterat dinosauriernas förekomst (eller snarare frånvaro) i bibeln, tillsammans med kyrkans sändebud och gratiskaffe, klockan 04:00 på Odenplan. Det är ju hjärndött att tro och tillbe en gud, right? Att ha Gud som tröst, vägledning och stöd. Det är så långt ifrån min värld, det är sååååååå låååååångt ifråååååååån!
Här är en liknelse. Det är lika troligt att jag blir kristen som att jag skulle runka upp ett skämtstånd på en privatfest. "Wawawaa, kolla här!"
Och ändå sitter jag och sneglar på ödet. Som tröst, vägledning och stöd när saker och ting skiter sig. Eller går bra. Ödet är min religion.
Jag är inte ateist, jag är en hycklare!
Jag funderar starkt på att omprioritera mina livsval. Jag läste t ex en artikel på aftonbladet.se (whatever) för inte så länge sen. Där var det en beteendeforskare som konstaterade att 80-talisterna kommer "falla som käglor om 10 år" på grund av stress och 24-timmarssammhället. Det skulle bli kaos eftersom alla fyllda på 1940-talet gått i pension, och kvar finns då bara spralliga och omdömeslösa 90-talister.
Ah, jag älskar mig själv. Som om jag inte varit 19, skitpackad och legat i en tidningsinsamlingsvagn på tunnelbanan. Listan är lång :/
En annan sak är det här med ödet, som en del tror på. Bland annat jag. Jag har funderat och är beredd att revidera mina åsikter. Alltså, visst. Jag kan köpa det lika mycket som jag tar skrock på allvar. På samma sätt är det okej att använda "ödet" som universalt glidmedel när något gått oväntat dåligt eller om osannolik tur varit inblandad. Vad som däremot INTE är okej är att använda "ödet" som en krambjörn när saker och ting skiter sig.
Eller är det?
Jag är kluven. Jag är inte troende och har alltid sett mig själv som ateist. Jag har njutit fullt ut när jag överlägset diskuterat dinosauriernas förekomst (eller snarare frånvaro) i bibeln, tillsammans med kyrkans sändebud och gratiskaffe, klockan 04:00 på Odenplan. Det är ju hjärndött att tro och tillbe en gud, right? Att ha Gud som tröst, vägledning och stöd. Det är så långt ifrån min värld, det är sååååååå låååååångt ifråååååååån!
Här är en liknelse. Det är lika troligt att jag blir kristen som att jag skulle runka upp ett skämtstånd på en privatfest. "Wawawaa, kolla här!"
Och ändå sitter jag och sneglar på ödet. Som tröst, vägledning och stöd när saker och ting skiter sig. Eller går bra. Ödet är min religion.
Jag är inte ateist, jag är en hycklare!
Katt 5.1
Det har alltid varit, och kommer alltid att vara, godare att äta pepparkaksdeg än pepparkakor.
Men ibland får man se förbi det faktumet. Som ikväll när Elin bjöd över mig på pepparkaksbak. Elin gjorde djur på frihand av allehanda karaktär, eftersom den enda form som fanns var en katt. Jag fokuserade mer på kattformen och hur den gick att utveckla.
Första plåten blev tyvärr bränd, vilket var synd, men vi pressade ändå in två därefter. Det fanns en hel del utkavlad deg kvar på bordet som vi inte orkade leka vidare med, och efter en gemensam brainstorming kom Elin fram till att den liknade rökpelaren från en atombomb. Givetvis, det var ju helt självklart. Vad annars? Vi slängde snabbt in atombomben tillsammans med resten av katterna och zoo-djuren i ugnen. Good times.
Och så var det det här med att sätta rubrik. Något smart. Fan...
Men ibland får man se förbi det faktumet. Som ikväll när Elin bjöd över mig på pepparkaksbak. Elin gjorde djur på frihand av allehanda karaktär, eftersom den enda form som fanns var en katt. Jag fokuserade mer på kattformen och hur den gick att utveckla.
Första plåten blev tyvärr bränd, vilket var synd, men vi pressade ändå in två därefter. Det fanns en hel del utkavlad deg kvar på bordet som vi inte orkade leka vidare med, och efter en gemensam brainstorming kom Elin fram till att den liknade rökpelaren från en atombomb. Givetvis, det var ju helt självklart. Vad annars? Vi slängde snabbt in atombomben tillsammans med resten av katterna och zoo-djuren i ugnen. Good times.
Och så var det det här med att sätta rubrik. Något smart. Fan...
Sweet..
Äntligen fick jag tummen ur röven, den satt bra långt in.
Jag pratar givetvis om mitt och Mac's examensarbete. Jag besökte universitetets tryckeri för att pressa ut två exemplar, ett till biblioteket och ett till handledaren. Man får inte godkänt i kursen innan dess. Det var ett halvår sen vi blev "klara." "Klara", eftersom att det enda fel som fanns kvar i rapporten var att innehållsförteckningen halkat ner med två rader på nästa sida. Det satt vi och sparade på i ett par månader, svingött!
Det har gått så pass lång tid att jag glömt bort vad arbetet hette. Jag stod i tryckeriet och försökte fylla i en blankett, men kunde inte komma på vad namnet var. Hur många sidor? Ingen aning. Önskat färdigdatum? Innan jul.
Gubben i tryckeriet bara skrattade åt mig när jag sa att jag inte visste vad mitt examensarbete hette. Jag skrattade också. Vi skrattade tillsammans, förenade av ironins glädje. Vi tog varandras händer, dansade ut i duggregnet, över de grusbelagda plattorna och satte oss under en vissen lönn... Va?
Jag pratar givetvis om mitt och Mac's examensarbete. Jag besökte universitetets tryckeri för att pressa ut två exemplar, ett till biblioteket och ett till handledaren. Man får inte godkänt i kursen innan dess. Det var ett halvår sen vi blev "klara." "Klara", eftersom att det enda fel som fanns kvar i rapporten var att innehållsförteckningen halkat ner med två rader på nästa sida. Det satt vi och sparade på i ett par månader, svingött!
Det har gått så pass lång tid att jag glömt bort vad arbetet hette. Jag stod i tryckeriet och försökte fylla i en blankett, men kunde inte komma på vad namnet var. Hur många sidor? Ingen aning. Önskat färdigdatum? Innan jul.
Gubben i tryckeriet bara skrattade åt mig när jag sa att jag inte visste vad mitt examensarbete hette. Jag skrattade också. Vi skrattade tillsammans, förenade av ironins glädje. Vi tog varandras händer, dansade ut i duggregnet, över de grusbelagda plattorna och satte oss under en vissen lönn... Va?
Spice extends life
Den största skillnaden mellan nörd och tönt är att en tönt inte har några specialintressen, såvida det inte är en töntig nörd (KUL KILLE, LOL!)
Alla människor är, eller har potential att vara, nördar på ett eller annat plan. Sportnörden, bilnörden, datornörden, näverslöjdsnörden. För mig är en nörd en lyckligt lottad människa. Hon har funnit sitt kall i livet, en aktivitet som förgyller vardagen och samtidigt bidrar till livslång lycka och ovärdeliga minnen. För det är vad livet går ut på, att vara lycklig. Att förvandlas till nörd är kanske inget passerkort till ett lyckligt liv, men ingen kan säga att det inte hjälper på vägen när man spöar några noobs i CS eller vinner DM i Alfapet.
Anledningen till att ordet nörd kan tolkas negativt beror på att utomstående inte har något direkt intresse och/eller förståelse för nördens kunskaper och engagemang. Den kryptiska terminologin som ibland medföljer framstår som udda och svårsmält, och följer därför inte normen för hur en människa generellt sett uttrycker sig. Mest påtagligt blir det om aktiviteten ifråga inte är fysiskt påfrestande. Jag har en teori om att det är en evolutionsmässig artifakt där fysisk styrka står högre i kurs än den mentala. Det är helt enkelt mycket häftigare att springa 300km/h samtidigt som man avfyrar två SCUD-missiler med enhandsfattning.
Den klassiska high-schoolnörden i Amerika är den största boven till detta mångfacetterade ord. Barn och ungdomar som av olika skäl haft den sociala bekantspakskretsen emot sig skaffar hobbys som kringgår problemet. De sitter hemma och samlar på naglar, spelar rollspel eller kodar mjukvara. Det blir deras liv, samtidigt som det blir en verklighetsflykt. Detta är förmodligen en del av verkligheten (vilket är både synd och berör ett helt annat ämne), men fördomarna finns fortfarande kvar mot de personer som enbart brinner för sitt intresse.
Ordet tönt kan knappast förknippas med något positivt. Det är ett skällsord och innebär för mig att någon är omogen bortom all räddning. Jag vet inte var jag vill komma med det här... Hursomhelst, det finns inget dåligt med att vara nörd. Var stolt, stå rak!
Alla människor är, eller har potential att vara, nördar på ett eller annat plan. Sportnörden, bilnörden, datornörden, näverslöjdsnörden. För mig är en nörd en lyckligt lottad människa. Hon har funnit sitt kall i livet, en aktivitet som förgyller vardagen och samtidigt bidrar till livslång lycka och ovärdeliga minnen. För det är vad livet går ut på, att vara lycklig. Att förvandlas till nörd är kanske inget passerkort till ett lyckligt liv, men ingen kan säga att det inte hjälper på vägen när man spöar några noobs i CS eller vinner DM i Alfapet.
Anledningen till att ordet nörd kan tolkas negativt beror på att utomstående inte har något direkt intresse och/eller förståelse för nördens kunskaper och engagemang. Den kryptiska terminologin som ibland medföljer framstår som udda och svårsmält, och följer därför inte normen för hur en människa generellt sett uttrycker sig. Mest påtagligt blir det om aktiviteten ifråga inte är fysiskt påfrestande. Jag har en teori om att det är en evolutionsmässig artifakt där fysisk styrka står högre i kurs än den mentala. Det är helt enkelt mycket häftigare att springa 300km/h samtidigt som man avfyrar två SCUD-missiler med enhandsfattning.
Den klassiska high-schoolnörden i Amerika är den största boven till detta mångfacetterade ord. Barn och ungdomar som av olika skäl haft den sociala bekantspakskretsen emot sig skaffar hobbys som kringgår problemet. De sitter hemma och samlar på naglar, spelar rollspel eller kodar mjukvara. Det blir deras liv, samtidigt som det blir en verklighetsflykt. Detta är förmodligen en del av verkligheten (vilket är både synd och berör ett helt annat ämne), men fördomarna finns fortfarande kvar mot de personer som enbart brinner för sitt intresse.
Ordet tönt kan knappast förknippas med något positivt. Det är ett skällsord och innebär för mig att någon är omogen bortom all räddning. Jag vet inte var jag vill komma med det här... Hursomhelst, det finns inget dåligt med att vara nörd. Var stolt, stå rak!
Radioaktiv hjärnsubstans
Rätt vad det är så nyser Karin jättemycket och hårt. Ur hennes näsa flyger en _stor_ snorkråka som landar på min högerarm.
Alla i bänkarna runt om skrattar, och jag ser hur Karin skäms. Min tröja var alldeles nyköpt. Svart med svincoola tribaltryck på rygg och bröst.
Jag minns att mitt 11-åriga hjärta tyckte synd om Karin. Jag brydde mig inte om hennes snor, även fast jag reflexmässigt ryggade tillbaks. Jag tyckte om Karin. Hon hade tjockt, vågigt blont hår, blå ögon och söt näsa. Men det var aldrig något jag sa till henne. Att jag var kär, alltså. Hon visste nog redan ganska bra hur hon såg ut själv.
Jag drog loss en bit papper ur mitt block, skrapade bort snoret i en papperskorg och gick och satte mig igen. Karin sa förlåt, och jag önskade att hon sluppit förödmjukelsen.
Jag tror även att min partner in crime, Anders, satt till vänster om mig i samma bordsgrupp. Detta var givetvis lycka av astronomiska proportioner. Sällan hade världen skådat en mer ofokuserad kombination av två barn. Det här var ingen nyhet för fröken, men ibland hände det att vi fick en ny chans att sitta bredvid varandra och varje gång misslyckades vi fatalt.
Hela mellanstadiet cirkulerade kring radioaktiv hjärnsubstans, raketgevär och dynamitgubbar. Just det här med radioaktivitet och hjärnsubstans var otroligt fascinerande för mig och Anders. Den skulle gärna vara grön och självlysande, och så fort det gavs tillfälle för något kreativt under lektionstid så fanns alltid detta med i våra alster. Det spelade ingen roll om det var en julberättelse eller ett självporträtt, våra kreationer kunde urskiljas på flera meters avstånd.
När jag och Anders inte fick utlopp för vår radioaktiva hjärnsubstans rollspelade vi med våra svårbegripliga och egenuppfunna karaktärer; "Herrn" och Judiblabb. Jag fick alltid spela Herrn som ständigt hotade Judiblabb med syrabad och halsbrytande maskiner av allehanda karaktär, vilket i stora drag var allt leken gick ut på. Så här i efterhand kan man undra om Anders hade någon slags önskan att bli dominerad.
Det var även i mellanstadiet vi började med slöjd för första gången. Klassen delades upp i två grupper, där den ena började med träslöjd och den andra med syslöjd. Jag minns den första uppgiften vi fick i syslöjd. Tanken var att vi skulle tillverka en grytlapp som såg ut som en tillplattad råtta med öron och nos. Det var inge kul, och det blev inge bra. Var skulle t ex den radioaktiva hjärnsubstansen få plats? Jag måste sett ut som en öppen bok när jag kom hem med resultatet till mamma - "Jag hatar syslöjd, av Widell, Jonas."
Maken till tattigare grytlapp fick man fan leta efter. Den hade kanske ansetts som fräsch och praktisk om den tillverkats av en spetälsk 200 år före Kristus, men med dagens mått var den knappt köksduglig. Den var allt annat än platt, och råttreferenserna var sedan länge bortspolade av symaskinens tand. Mamma tyckte hursomhelst att den var jättefin, en vit lögn jag uppskattar än idag även fast den "genomskådats" sen barnsben.
Alla i bänkarna runt om skrattar, och jag ser hur Karin skäms. Min tröja var alldeles nyköpt. Svart med svincoola tribaltryck på rygg och bröst.
Jag minns att mitt 11-åriga hjärta tyckte synd om Karin. Jag brydde mig inte om hennes snor, även fast jag reflexmässigt ryggade tillbaks. Jag tyckte om Karin. Hon hade tjockt, vågigt blont hår, blå ögon och söt näsa. Men det var aldrig något jag sa till henne. Att jag var kär, alltså. Hon visste nog redan ganska bra hur hon såg ut själv.
Jag drog loss en bit papper ur mitt block, skrapade bort snoret i en papperskorg och gick och satte mig igen. Karin sa förlåt, och jag önskade att hon sluppit förödmjukelsen.
Jag tror även att min partner in crime, Anders, satt till vänster om mig i samma bordsgrupp. Detta var givetvis lycka av astronomiska proportioner. Sällan hade världen skådat en mer ofokuserad kombination av två barn. Det här var ingen nyhet för fröken, men ibland hände det att vi fick en ny chans att sitta bredvid varandra och varje gång misslyckades vi fatalt.
Hela mellanstadiet cirkulerade kring radioaktiv hjärnsubstans, raketgevär och dynamitgubbar. Just det här med radioaktivitet och hjärnsubstans var otroligt fascinerande för mig och Anders. Den skulle gärna vara grön och självlysande, och så fort det gavs tillfälle för något kreativt under lektionstid så fanns alltid detta med i våra alster. Det spelade ingen roll om det var en julberättelse eller ett självporträtt, våra kreationer kunde urskiljas på flera meters avstånd.
När jag och Anders inte fick utlopp för vår radioaktiva hjärnsubstans rollspelade vi med våra svårbegripliga och egenuppfunna karaktärer; "Herrn" och Judiblabb. Jag fick alltid spela Herrn som ständigt hotade Judiblabb med syrabad och halsbrytande maskiner av allehanda karaktär, vilket i stora drag var allt leken gick ut på. Så här i efterhand kan man undra om Anders hade någon slags önskan att bli dominerad.
Det var även i mellanstadiet vi började med slöjd för första gången. Klassen delades upp i två grupper, där den ena började med träslöjd och den andra med syslöjd. Jag minns den första uppgiften vi fick i syslöjd. Tanken var att vi skulle tillverka en grytlapp som såg ut som en tillplattad råtta med öron och nos. Det var inge kul, och det blev inge bra. Var skulle t ex den radioaktiva hjärnsubstansen få plats? Jag måste sett ut som en öppen bok när jag kom hem med resultatet till mamma - "Jag hatar syslöjd, av Widell, Jonas."
Maken till tattigare grytlapp fick man fan leta efter. Den hade kanske ansetts som fräsch och praktisk om den tillverkats av en spetälsk 200 år före Kristus, men med dagens mått var den knappt köksduglig. Den var allt annat än platt, och råttreferenserna var sedan länge bortspolade av symaskinens tand. Mamma tyckte hursomhelst att den var jättefin, en vit lögn jag uppskattar än idag även fast den "genomskådats" sen barnsben.
Vuxna katter är mycket snyggare
Jag tycker inte att kattungar är söta. Vuxna katter är mycket snyggare.
Bebiskatter ser bara konstiga ut. Jag googlade upp första bästa bild på kattunge och fick fram denna, en "Renrasig Maine coon."
Renrasig? Den ser ju ut att ha fallit offer för 60 generationers spikrak inavel, så nog fan är den "renrasig" allright! Den här bilden bekräftade nästan för väl hur jag känner så jag googlade fram en till bild, nämligen denna ifrån katter.ifokus.se:
Mer specifikt låg denna bild under rubriken "Mat till kattungar" (vilket jag tyckte var ironiskt :D ) och i bildtexten framgick det att katten bl a lärt sig posera framför en fotograf. En? De menar två fotografer? Förvirrande... Snygg är den ju inte i alla fall.
Bebiskatter ser bara konstiga ut. Jag googlade upp första bästa bild på kattunge och fick fram denna, en "Renrasig Maine coon."
Renrasig? Den ser ju ut att ha fallit offer för 60 generationers spikrak inavel, så nog fan är den "renrasig" allright! Den här bilden bekräftade nästan för väl hur jag känner så jag googlade fram en till bild, nämligen denna ifrån katter.ifokus.se:
Mer specifikt låg denna bild under rubriken "Mat till kattungar" (vilket jag tyckte var ironiskt :D ) och i bildtexten framgick det att katten bl a lärt sig posera framför en fotograf. En? De menar två fotografer? Förvirrande... Snygg är den ju inte i alla fall.
THIS IS HOW WE FIX THINGS IN RUSSIAN SPACE STATION
Kan inte Peter Stormare komma och slå mig lite med ett järnrör? THIS IS HOW WE FIX HUNG OVER GUY FROM SWEDEN!
Planen var att jag skulle åkt till Stockholm idag, men jag hoppar det. Therese tyckte jag skulle masa mig till tåget och sitta och spy på toaletten, men jag sa att "det är mysigare att kräkas hemma." Inte för att jag har gjort det, eller kommer göra. Jag tror hon talade bildligt, det gjorde åtminstone jag. Ola insåg snabbt att vi redan hamnat ur fas eftersom jag var ute igår. Gemensamt bestämde vi oss för att skjuta upp mitt besök en vecka.
Det var kul igår, men trist att jag tappade bort alla. Eller om det var tvärtom. Ingen vet riktigt.
Alldeles nyss tittade jag på det senaste avsnittet av Välkommen åter. Ära heder respekt till Sissela Kyle och Pia Johansson som är helt fantastiska. Men.. alltså... va? Varför är Petra Mede så jävla jobbig att se och höra på? Jag skruvar på mig som en galen mask för att det är så obekvämt. Fullständigt horribelt. Och varför är alla kringskådisar så fruktansvärt usla? De förstör ju allting! VAD ÄR PROBLEMET!? Står producenterna och hotar med hagelgevär i bakgrunden? Är det lilla Krang som är där och spökar? Låt människorna gå och bajsa för helvete, det är ju ingen som tror på vad de själva säger.
Det här är ett känsligt ämne för mig. Helt jävla ärligt talat. Filmsverige är så ofattbart jävla sämst. Fan jävla fan helvete! Jag lovar att det är Dramaten som har sönder alla blivande skådisar:
"Man ska aldrig gå på toaletten. Den som spar han har. Har man problem att spara sin avföring innan en scen så klarar man sig oroväckande länge på ett äpple och en cigg. Före varje replik är det också viktigt att tänka på den gången man ljög om att ha ätit upp mormors sista mandelkubb."
Några dagar senare bjuds det på en slutlig frukost i ateljén.
"HÄR-ÄT-LITE-SPANSKA-RYTTARE *fistar med handen i munnen* MMMM-VISST-ÄR-DET-GOTT-HÖHÖHÖ *nickar frenetiskt*"
Det finns en positiv punkt med att alltid himla med ögonen och göra sura miner när man hör ordet "svensk" och "film" i samma mening. När det väl kommer en film som är bra, så blir den helt sjukt bra på grund av kontrasten.
/rant off
Planen var att jag skulle åkt till Stockholm idag, men jag hoppar det. Therese tyckte jag skulle masa mig till tåget och sitta och spy på toaletten, men jag sa att "det är mysigare att kräkas hemma." Inte för att jag har gjort det, eller kommer göra. Jag tror hon talade bildligt, det gjorde åtminstone jag. Ola insåg snabbt att vi redan hamnat ur fas eftersom jag var ute igår. Gemensamt bestämde vi oss för att skjuta upp mitt besök en vecka.
Det var kul igår, men trist att jag tappade bort alla. Eller om det var tvärtom. Ingen vet riktigt.
Alldeles nyss tittade jag på det senaste avsnittet av Välkommen åter. Ära heder respekt till Sissela Kyle och Pia Johansson som är helt fantastiska. Men.. alltså... va? Varför är Petra Mede så jävla jobbig att se och höra på? Jag skruvar på mig som en galen mask för att det är så obekvämt. Fullständigt horribelt. Och varför är alla kringskådisar så fruktansvärt usla? De förstör ju allting! VAD ÄR PROBLEMET!? Står producenterna och hotar med hagelgevär i bakgrunden? Är det lilla Krang som är där och spökar? Låt människorna gå och bajsa för helvete, det är ju ingen som tror på vad de själva säger.
Det här är ett känsligt ämne för mig. Helt jävla ärligt talat. Filmsverige är så ofattbart jävla sämst. Fan jävla fan helvete! Jag lovar att det är Dramaten som har sönder alla blivande skådisar:
"Man ska aldrig gå på toaletten. Den som spar han har. Har man problem att spara sin avföring innan en scen så klarar man sig oroväckande länge på ett äpple och en cigg. Före varje replik är det också viktigt att tänka på den gången man ljög om att ha ätit upp mormors sista mandelkubb."
Några dagar senare bjuds det på en slutlig frukost i ateljén.
"HÄR-ÄT-LITE-SPANSKA-RYTTARE *fistar med handen i munnen* MMMM-VISST-ÄR-DET-GOTT-HÖHÖHÖ *nickar frenetiskt*"
Det finns en positiv punkt med att alltid himla med ögonen och göra sura miner när man hör ordet "svensk" och "film" i samma mening. När det väl kommer en film som är bra, så blir den helt sjukt bra på grund av kontrasten.
/rant off
"Vem fan är måtta, och varför ska jag dricka med honom?"
Nu smäller det, håll i hatten!
Precis innan jag gick iväg för att se Saw 3D ikväll fick jag ett glädjande besked.
Det bjuds på John Dahlbäcks lekamen i dj-båset. Biljetterna har gått åt fort. Det ska tydligen vara hur bra som helst, och jag är taggad som ett flygande sär!
Precis innan jag gick iväg för att se Saw 3D ikväll fick jag ett glädjande besked.
Det bjuds på John Dahlbäcks lekamen i dj-båset. Biljetterna har gått åt fort. Det ska tydligen vara hur bra som helst, och jag är taggad som ett flygande sär!
Men, ge dig rubrikjävel...
Det har varit mycket inlägg om musik den senaste tiden. Nästan så man kan tro att jag är besatt.
Jag funderar mycket kring musik. Hur man kan se det som konst, och hur det kan liknas vid en tavla. Det mänskliga örat uppfattar ca 20.000 frekvenser i intervallet 20-20.000hz. Varje enskild frekvens kan ses som en specifik färg som måste distribueras med omsorg för att skapa rätt dynamik i ljudbilden. Det går att vara minimalistisk, experimentell, realistisk, you name it.
Jag funderar kring hur människor lyssnar på musik. Lyssnar de på texten eller på instrumenten? Varför? Jag tror inte det går att placera folk i fack, men jag tycker det är kul att leka med tanken att t ex textmänniskor är socialt lagda. De gillar variation och är initiativrika med smak av impulsivitet. Det är även dessa människor som sätter på Coldplay's Cemeteries of London eller något av Kenneth "Kenta" Gustafsson på en förfest, som om de vill ge alla festdeltagare en mental speedball på cyanid och treo.
Instrumentmänniskorna uppskattar de små detaljerna. De är analytiska, tålmodiga och bedriver tveksamma bloggaktiviteter. Det är även dessa människor som åker till Willy's och handlar mat av ren principsak, trots att Ica och Konsum ligger på gångavstånd.
Jag funderar över hur dagens musik kommer uppfattas av framtidens ungdom om 50 år. Kommer gamlingarna sitta klistrade framför sprakande transistorradios och lyssna på electro, eller har det musikaliska kulturarvet blivit söndervattnat av formstöpta Snygg-Johan som vann Idol 2010-2060? Hinner skivbolagen prångla fram tillräckligt många generiska hits innan precis nämnda stjärnartists bäst-föredatum? Jag hoppas i så fall de har budgeterat för en stor reload av hela musikindustrin.
Kommer jag ligga senildement på ett ålderdomshem när jag är 80, inlindad i frottélakan efter att precis blivit avskrubbad och höra, men ändå inte förstå, när vårdpersonalen säger - Sätt på sån där mangeltechno, det gillar Jonas. Han blir så lugn då, det hjälper när vi ska dra på honom hans baggy jeans.
Annars kom jag på ett till album som bara har bra låtar, Pendulums galet inspirerade "Hold your colour." Lyssna bara på det här t ex, hur kan man inte bli glad av denna låt?
Jag funderar mycket kring musik. Hur man kan se det som konst, och hur det kan liknas vid en tavla. Det mänskliga örat uppfattar ca 20.000 frekvenser i intervallet 20-20.000hz. Varje enskild frekvens kan ses som en specifik färg som måste distribueras med omsorg för att skapa rätt dynamik i ljudbilden. Det går att vara minimalistisk, experimentell, realistisk, you name it.
Jag funderar kring hur människor lyssnar på musik. Lyssnar de på texten eller på instrumenten? Varför? Jag tror inte det går att placera folk i fack, men jag tycker det är kul att leka med tanken att t ex textmänniskor är socialt lagda. De gillar variation och är initiativrika med smak av impulsivitet. Det är även dessa människor som sätter på Coldplay's Cemeteries of London eller något av Kenneth "Kenta" Gustafsson på en förfest, som om de vill ge alla festdeltagare en mental speedball på cyanid och treo.
Instrumentmänniskorna uppskattar de små detaljerna. De är analytiska, tålmodiga och bedriver tveksamma bloggaktiviteter. Det är även dessa människor som åker till Willy's och handlar mat av ren principsak, trots att Ica och Konsum ligger på gångavstånd.
Jag funderar över hur dagens musik kommer uppfattas av framtidens ungdom om 50 år. Kommer gamlingarna sitta klistrade framför sprakande transistorradios och lyssna på electro, eller har det musikaliska kulturarvet blivit söndervattnat av formstöpta Snygg-Johan som vann Idol 2010-2060? Hinner skivbolagen prångla fram tillräckligt många generiska hits innan precis nämnda stjärnartists bäst-föredatum? Jag hoppas i så fall de har budgeterat för en stor reload av hela musikindustrin.
Kommer jag ligga senildement på ett ålderdomshem när jag är 80, inlindad i frottélakan efter att precis blivit avskrubbad och höra, men ändå inte förstå, när vårdpersonalen säger - Sätt på sån där mangeltechno, det gillar Jonas. Han blir så lugn då, det hjälper när vi ska dra på honom hans baggy jeans.
Annars kom jag på ett till album som bara har bra låtar, Pendulums galet inspirerade "Hold your colour." Lyssna bara på det här t ex, hur kan man inte bli glad av denna låt?
Saltkråkan-syndromet
...som i småbarn som kan titta på samma tv-program en miljard gånger utan att tröttna.
Jag äter till Leon Bolier, jag somnar och vaknar till Leon Bolier, jag går ut och kommer tillbaks till Leon Bolier. Jag har redan lyssnat sönder på I Close My Eyes och har raskt gått vidare till hans album Phantasma. Hoppas det finns fler guldkorn.
De flesta album har nämligen bara två bra låtar av 12. Vad är det för jävla skit? Jag kan räkna kvalitetsalbum på typ två fingrar. Petters "Mitt sjätte sinne", som vi alla i Hässelby lyssnade religiöst på 1998, och ett samlingsalbum som hette "Sun Trip - Third phase." Det finns bara fem Sun Trip album. Alltså kronologiskt räknat, inte i världen. I samband med att det femte albumet av Sun Trip släpptes kissade skivbolaget, bokstavligen talat, hela lyssnarskaran i öronen medan de låg ner. De hade bytt ut all härlig goa-trance mot svårsmält minimal techno, något som folk på den tiden inte hade lärt sig lyssna på. Och där tog den sagan slut.
Varför måste skivbolagen göra album som är sämst? Jag tror det är ett marknadsföringsknep, de vill att man ska köpa 30 dåliga skivor för att hitta en bra låt.
Det borde finnas nån slags kravmärkning. Alla skivor som släpps borde passera genom mig, jag vet bäst. Jag kan sitta och klistra fast lappar på omslagen. Parental Advisory - asbra musik som Jonas plockat ut. Först måste dock alla människor som bara lyssnar på radiomusik assimileras.
Jag äter till Leon Bolier, jag somnar och vaknar till Leon Bolier, jag går ut och kommer tillbaks till Leon Bolier. Jag har redan lyssnat sönder på I Close My Eyes och har raskt gått vidare till hans album Phantasma. Hoppas det finns fler guldkorn.
De flesta album har nämligen bara två bra låtar av 12. Vad är det för jävla skit? Jag kan räkna kvalitetsalbum på typ två fingrar. Petters "Mitt sjätte sinne", som vi alla i Hässelby lyssnade religiöst på 1998, och ett samlingsalbum som hette "Sun Trip - Third phase." Det finns bara fem Sun Trip album. Alltså kronologiskt räknat, inte i världen. I samband med att det femte albumet av Sun Trip släpptes kissade skivbolaget, bokstavligen talat, hela lyssnarskaran i öronen medan de låg ner. De hade bytt ut all härlig goa-trance mot svårsmält minimal techno, något som folk på den tiden inte hade lärt sig lyssna på. Och där tog den sagan slut.
Varför måste skivbolagen göra album som är sämst? Jag tror det är ett marknadsföringsknep, de vill att man ska köpa 30 dåliga skivor för att hitta en bra låt.
Det borde finnas nån slags kravmärkning. Alla skivor som släpps borde passera genom mig, jag vet bäst. Jag kan sitta och klistra fast lappar på omslagen. Parental Advisory - asbra musik som Jonas plockat ut. Först måste dock alla människor som bara lyssnar på radiomusik assimileras.
För pannbiffen - i tiden
Pannbiff, pannbiff, pannbiff, pannbiff, pao... oost- och skinksallad.
Ställer mig fan inte och lagar pannbiffar idag, palla. Nog för att jag har kärlek att göra dem, men orken finns inte där. Har man inte ork ska man avstå eftersom det krävs tid, engagemang och kladdiga händer. Båda dessa ekvationer måste uppfyllas om man ska bli med pannbiff. Man kan inte stå och hatlaga, då blir de ledsna och faller isär. Det handlar om ansvar.
Jag tar mitt ansvar. Tar du ditt?
Ställer mig fan inte och lagar pannbiffar idag, palla. Nog för att jag har kärlek att göra dem, men orken finns inte där. Har man inte ork ska man avstå eftersom det krävs tid, engagemang och kladdiga händer. Båda dessa ekvationer måste uppfyllas om man ska bli med pannbiff. Man kan inte stå och hatlaga, då blir de ledsna och faller isär. Det handlar om ansvar.
Jag tar mitt ansvar. Tar du ditt?
