Herr Widell

Rätt vad det är så nyser Karin jättemycket och hårt. Ur hennes näsa flyger en _stor_ snorkråka som landar på min högerarm.

Alla i bänkarna runt om skrattar, och jag ser hur Karin skäms. Min tröja var alldeles nyköpt. Svart med svincoola tribaltryck på rygg och bröst.

Jag minns att mitt 11-åriga hjärta tyckte synd om Karin. Jag brydde mig inte om hennes snor, även fast jag reflexmässigt ryggade tillbaks. Jag tyckte om Karin. Hon hade tjockt, vågigt blont hår, blå ögon och söt näsa. Men det var aldrig något jag sa till henne. Att jag var kär, alltså. Hon visste nog redan ganska bra hur hon såg ut själv.

Jag drog loss en bit papper ur mitt block, skrapade bort snoret i en papperskorg och gick och satte mig igen. Karin sa förlåt, och jag önskade att hon sluppit förödmjukelsen.

Jag tror även att min partner in crime, Anders, satt till vänster om mig i samma bordsgrupp. Detta var givetvis lycka av astronomiska proportioner. Sällan hade världen skådat en mer ofokuserad kombination av två barn. Det här var ingen nyhet för fröken, men ibland hände det att vi fick en ny chans att sitta bredvid varandra och varje gång misslyckades vi fatalt.

Hela mellanstadiet cirkulerade kring radioaktiv hjärnsubstans, raketgevär och dynamitgubbar. Just det här med radioaktivitet och hjärnsubstans var otroligt fascinerande för mig och Anders. Den skulle gärna vara grön och självlysande, och så fort det gavs tillfälle för något kreativt under lektionstid så fanns alltid detta med i våra alster. Det spelade ingen roll om det var en julberättelse eller ett självporträtt, våra kreationer kunde urskiljas på flera meters avstånd.

När jag och Anders inte fick utlopp för vår radioaktiva hjärnsubstans rollspelade vi med våra svårbegripliga och egenuppfunna karaktärer; "Herrn" och Judiblabb. Jag fick alltid spela Herrn som ständigt hotade Judiblabb med syrabad och halsbrytande maskiner av allehanda karaktär, vilket i stora drag var allt leken gick ut på. Så här i efterhand kan man undra om Anders hade någon slags önskan att bli dominerad.

Det var även i mellanstadiet vi började med slöjd för första gången. Klassen delades upp i två grupper, där den ena började med träslöjd och den andra med syslöjd. Jag minns den första uppgiften vi fick i syslöjd. Tanken var att vi skulle tillverka en grytlapp som såg ut som en tillplattad råtta med öron och nos. Det var inge kul, och det blev inge bra. Var skulle t ex den radioaktiva hjärnsubstansen få plats? Jag måste sett ut som en öppen bok när jag kom hem med resultatet till mamma - "Jag hatar syslöjd, av Widell, Jonas."

Maken till tattigare grytlapp fick man fan leta efter. Den hade kanske ansetts som fräsch och praktisk om den tillverkats av en spetälsk 200 år före Kristus, men med dagens mått var den knappt köksduglig. Den var allt annat än platt, och råttreferenserna var sedan länge bortspolade av symaskinens tand. Mamma tyckte hursomhelst att den var jättefin, en vit lögn jag uppskattar än idag även fast den "genomskådats" sen barnsben.

Jag tycker inte att kattungar är söta. Vuxna katter är mycket snyggare.

Bebiskatter ser bara konstiga ut. Jag googlade upp första bästa bild på kattunge och fick fram denna, en "Renrasig Maine coon."



Renrasig? Den ser ju ut att ha fallit offer för 60 generationers spikrak inavel, så nog fan är den "renrasig" allright! Den här bilden bekräftade nästan för väl hur jag känner så jag googlade fram en till bild, nämligen denna ifrån katter.ifokus.se:



Mer specifikt låg denna bild under rubriken "Mat till kattungar" (vilket jag tyckte var ironiskt :D ) och i bildtexten framgick det att katten bl a lärt sig posera framför en fotograf. En? De menar två fotografer? Förvirrande... Snygg är den ju inte i alla fall.

Kan inte Peter Stormare komma och slå mig lite med ett järnrör? THIS IS HOW WE FIX HUNG OVER GUY FROM SWEDEN!

Planen var att jag skulle åkt till Stockholm idag, men jag hoppar det. Therese tyckte jag skulle masa mig till tåget och sitta och spy på toaletten, men jag sa att "det är mysigare att kräkas hemma." Inte för att jag har gjort det, eller kommer göra. Jag tror hon talade bildligt, det gjorde åtminstone jag. Ola insåg snabbt att vi redan hamnat ur fas eftersom jag var ute igår. Gemensamt bestämde vi oss för att skjuta upp mitt besök en vecka.

Det var kul igår, men trist att jag tappade bort alla. Eller om det var tvärtom. Ingen vet riktigt.

Alldeles nyss tittade jag på det senaste avsnittet av Välkommen åter. Ära heder respekt till Sissela Kyle och Pia Johansson som är helt fantastiska. Men.. alltså... va? Varför är Petra Mede så jävla jobbig att se och höra på? Jag skruvar på mig som en galen mask för att det är så obekvämt. Fullständigt horribelt. Och varför är alla kringskådisar så fruktansvärt usla? De förstör ju allting! VAD ÄR PROBLEMET!? Står producenterna och hotar med hagelgevär i bakgrunden? Är det lilla Krang som är där och spökar? Låt människorna gå och bajsa för helvete, det är ju ingen som tror på vad de själva säger.

Det här är ett känsligt ämne för mig. Helt jävla ärligt talat. Filmsverige är så ofattbart jävla sämst. Fan jävla fan helvete! Jag lovar att det är Dramaten som har sönder alla blivande skådisar:

"Man ska aldrig gå på toaletten. Den som spar han har. Har man problem att spara sin avföring innan en scen så klarar man sig oroväckande länge på ett äpple och en cigg. Före varje replik är det också viktigt att tänka på den gången man ljög om att ha ätit upp mormors sista mandelkubb."

Några dagar senare bjuds det på en slutlig frukost i ateljén.

"HÄR-ÄT-LITE-SPANSKA-RYTTARE *fistar med handen i munnen* MMMM-VISST-ÄR-DET-GOTT-HÖHÖHÖ *nickar frenetiskt*"

Det finns en positiv punkt med att alltid himla med ögonen och göra sura miner när man hör ordet "svensk" och "film" i samma mening. När det väl kommer en film som är bra, så blir den helt sjukt bra på grund av kontrasten.

/rant off

Nu smäller det, håll i hatten!

Precis innan jag gick iväg för att se Saw 3D ikväll fick jag ett glädjande besked.

Det bjuds på John Dahlbäcks lekamen i dj-båset. Biljetterna har gått åt fort. Det ska tydligen vara hur bra som helst, och jag är taggad som ett flygande sär!

Det har varit mycket inlägg om musik den senaste tiden. Nästan så man kan tro att jag är besatt.

Jag funderar mycket kring musik. Hur man kan se det som konst, och hur det kan liknas vid en tavla. Det mänskliga örat uppfattar ca 20.000 frekvenser i intervallet 20-20.000hz. Varje enskild frekvens kan ses som en specifik färg som måste distribueras med omsorg för att skapa rätt dynamik i ljudbilden. Det går att vara minimalistisk, experimentell,  realistisk, you name it.

Jag funderar kring hur människor lyssnar på musik. Lyssnar de på texten eller på instrumenten? Varför? Jag tror inte det går att placera folk i fack, men jag tycker det är kul att leka med tanken att t ex textmänniskor är socialt lagda. De gillar variation och är initiativrika med smak av impulsivitet. Det är även dessa människor som sätter på Coldplay's Cemeteries of London eller något av Kenneth "Kenta" Gustafsson på en förfest, som om de vill ge alla festdeltagare en mental speedball på cyanid och treo.

Instrumentmänniskorna uppskattar de små detaljerna. De är analytiska, tålmodiga och bedriver tveksamma bloggaktiviteter. Det är även dessa människor som åker till Willy's och handlar mat av ren principsak, trots att Ica och Konsum ligger på gångavstånd.

Jag funderar över hur dagens musik kommer uppfattas av framtidens ungdom om 50 år. Kommer gamlingarna sitta klistrade framför sprakande transistorradios och lyssna på electro, eller har det musikaliska kulturarvet blivit söndervattnat av formstöpta Snygg-Johan som vann Idol 2010-2060? Hinner skivbolagen prångla fram tillräckligt många generiska hits innan precis nämnda stjärnartists bäst-föredatum? Jag hoppas i så fall de har budgeterat för en stor reload av hela musikindustrin.

Kommer jag ligga senildement på ett ålderdomshem när jag är 80, inlindad i frottélakan efter att precis blivit avskrubbad och höra, men ändå inte förstå, när vårdpersonalen säger - Sätt på sån där mangeltechno, det gillar Jonas. Han blir så lugn då, det hjälper när vi ska dra på honom hans baggy jeans.

Annars kom jag på ett till album som bara har bra låtar, Pendulums galet inspirerade "Hold your colour." Lyssna bara på det här t ex, hur kan man inte bli glad av denna låt?

...som i småbarn som kan titta på samma tv-program en miljard gånger utan att tröttna.

Jag äter till Leon Bolier, jag somnar och vaknar till Leon Bolier, jag går ut och kommer tillbaks till Leon Bolier. Jag har redan lyssnat sönder på I Close My Eyes och har raskt gått vidare till hans album Phantasma. Hoppas det finns fler guldkorn.

De flesta album har nämligen bara två bra låtar av 12. Vad är det för jävla skit? Jag kan räkna kvalitetsalbum på typ två fingrar. Petters "Mitt sjätte sinne", som vi alla i Hässelby lyssnade religiöst på 1998, och ett samlingsalbum som hette "Sun Trip - Third phase." Det finns bara fem Sun Trip album. Alltså kronologiskt räknat, inte i världen. I samband med att det femte albumet av Sun Trip släpptes kissade skivbolaget, bokstavligen talat, hela lyssnarskaran i öronen medan de låg ner. De hade bytt ut all härlig goa-trance mot svårsmält minimal techno, något som folk på den tiden inte hade lärt sig lyssna på. Och där tog den sagan slut.

Varför måste skivbolagen göra album som är sämst? Jag tror det är ett marknadsföringsknep, de vill att man ska köpa 30 dåliga skivor för att hitta en bra låt.

Det borde finnas nån slags kravmärkning. Alla skivor som släpps borde passera genom mig, jag vet bäst. Jag kan sitta och klistra fast lappar på omslagen. Parental Advisory - asbra musik som Jonas plockat ut.  Först måste dock alla människor som bara lyssnar på radiomusik assimileras.

Pannbiff, pannbiff, pannbiff, pannbiff, pao... oost- och skinksallad.

Ställer mig fan inte och lagar pannbiffar idag, palla. Nog för att jag har kärlek att göra dem, men orken finns inte där. Har man inte ork ska man avstå eftersom det krävs tid, engagemang och kladdiga händer. Båda dessa ekvationer måste uppfyllas om man ska bli med pannbiff. Man kan inte stå och hatlaga, då blir de ledsna och faller isär. Det handlar om ansvar.

Jag tar mitt ansvar. Tar du ditt?

Stort grattis till Karl-Mys-skinn (uttalas på samma sätt som Karl-Alfred med avseende på stavelserna) som slog mig i högskoleprovets ordförståelsetest. 26 poäng fick hon.

Som en ödmjuk gest skickade hon även en bild på sig själv, språkgeniet_Karl-Mys-skinn.jpg...

Ikväll har jag också en låt jag vill dela med mig av. Inte som jag har gjort, dock. Tyvärr. Men det är fortfarande trance, och är det en låt inom den genren man ska lyssna på här i livet så är det ta mig fan denna. Det här är ingen ansiktslös två-ackordsdynga producerad av nån tönt i Tyskland, utan en bit av Leon Boliers själ som blivit ingjuten i ett fullständigt genialiskt arrangemang. Hats off to you, my best sir!

 

I förrgår lökade jag runt på aftonbladet.se, precis som jag gör varje dag.

Det går ofta rätt fort att luska igenom, max två minuter, såvida det inte finns en alldeles spektakulär artikel. Det är tvångsmässigt. Jag kan komma på mig själv med att skriva in aftonbladet.se i adressfältet utan att ens tänka på det. Har jag ett sjätte sinne så är det detta. Säg att jag vaknar upp ur koma med minnesförlust, och någon ger mig ett tangentbord. Det första jag skulle skriva är aftonbladet.se. Doktorn skulle ta mind hand, blunda och nicka instämmande. När jag får barn kommer denna fingerkombination nedärvas genetiskt och leda till ett nytt människosläkte.

Men det var inte det jag ville prata om nu. Det fanns faktiskt en intressant artikel i förrgår. Den handlade om Högskoleprovet, mer specifikt om ordförståelsedelen. Där fanns även en sida bifogad från ett riktigt test, så man kunde testa sig själv. Håll i hatten va spännande, tänkte jag och körde igång direkt.

Dessa ord, alltså... va? Jag fick 20 rätt av 40. Jag fattade verkligen ingenting. Jag bara skrattade när jag såg resultatet. Ordförståelse är tydligen inte min grej.

Edit: Här är länken för den late

Hux-flux satt jag och tittade på TV3-play.

Det vankades Anna Anka med hennes tillhörande tajta kropp. Hon är fan i bra skick den damen, det kan man inte blunda för.

Men ack, programmet var som jag förutspått. Det krävs visserligen ingen kärnfysiker för att inse det, men ändå. Fanns ingen hook. Det var inte ens dåligt på ett roligt sätt. Bara pinsamt. Jag stängde av efter en kvart. Den dagen en dokusåpa fångar mitt intresse ska jag gå i tubtop på stan och bjuda hela mitt hus på kycklingmage med tomatsås, eller nån annan kryptisk maträtt.

Jag måste ändå påpeka att det var kul att tjejen som var med bodde i Bromma. Har varit mycket sånt på tv nu som jag känner igen. Vällingby centrum (Välkommen åter), Lite sällskap...

Apropå det ska jag gå och säga upp min lägenhet imorgon. Ba' gå fram med bakåtlutat huvud till receptionisten, säga "whaddap" och nonchalant kasta nycklarna i ansiktet på henne. Nej usch...

En sak som är trist med att lämna Värmland är att krogvakterna framstår som räkodlare jämfört med Stockholm. Här kan man ha haft konstant promille sedan slutet på det Kalla kriget, och hade det samtidigt funnits en stående Nobel-middag varje helg så skulle man garanterat blivit insläppt på den. Det finns liksom ingen övre gräns.

Jag minns speciellt en gång för inte så länge sen; Jag stod utanför en klubb och skulle gå hem tidigt när ett sällskap på fem pers går fram och ställer sig i kön. Eller ja, "går." Det påminde om en fjällräddning där hela manskapet håller i ett rep för att inte tappa bort varandra i snöstormen. Alla gick i ett led, hand i hand. Sluttande pannben och dinglande tänder. Snubben som gick först var i princip tvungen att dra fram alla andra. "Vi tar i på tre! Ett, två, TRE!" Alla kom in förutom en.

I Hufvudstaden snear vakterna om man druckit fyra mellanöl. Det har faktiskt hänt mig ett flertal gånger. Speciellt en vakt som verkligen hade gett sig fan på att jag inte skulle komma in. - Kom tillbaks om en timme, och drick lite vatten. Din mamma kan dricka lite vatten, tänkte jag och gick till pressbyrån o köpte en Ramlösa. När jag kom tillbaks kände jag mig helt spiknykter. Han synade mig med ett leende och släppte in mig.

Veckan därpå; samma grej, samma vakt. Och så det där hånleendet. Han känner igen mig. Jag ska fan syna dem nästa gång. Jag ska gå iväg en timme som de sagt, men istället för att "ta en promenad" ska jag gå till en krog och svepa tre sexor. Blir jag insläppt efter det så är det bevisat att det bara är bull.

Om det inte fungerar så får väl nån polare breaka nyheten för mig att jag verkligen ser helt jävla urholkad ut när jag är nykter.

Häromdagen halkade jag, som på ett bananskal, in på blogg.se's toplista över mest besökta bloggar.

Jag insåg mycket snabbt att jag var ljusår ifrån den tilltänkta målgruppen. Jag blev bara trött. Trött, men samtidigt fascinerad över att det finns läsare som finner något av värde i generiska inlägg om O'boy och vardagen. Än mer fascinerande är det att läsarna identifierar sig med bloggarna. Tipsar ett "överhuvud" om ett plagg är det slut i butiken dagen efter. Stor eloge till folket som håller sig där uppe på toppen hursomhelst, som skapat den ultimata smörjan och faktiskt tjänar pengar och/eller produkter på det. Den ultimata smörjan... där kom det. Jag var tvungen att hacka. Jag försökte jättelänge att hålla det inom mig, men det gick inte. Armstöden på stolen höll på att ryckas loss.

Jag har inte mycket till övers för bloggar överhuvudtaget, om sanningen ska fram. Mest på grund av det jag redan skrivit ovan. Det finns inget som intresserar mig. Ok, det var en sanning med modifikation. Jag följer faktiskt två bloggar.

Den ena tillhör fröken Dretman (Haha! Up yours, HTML-kod!) av den enkla anledningen att det var hon som inspirerade mig till att börja. Om det finns en mer tragisk blogg än min egen så är det denna, men hon väger upp det tack vare sin självinsikt.

Den andra tillhör Josefine (Jonas - HTML-kod, 3-1). I hennes blogg finns substans, meningsuppbyggnad och något som faktiskt berör. Det är svårt att sätta det spinkiga datornördsfingret på exakt vad, men det finns där.

Nu ska jag smiska upp mig själv i brygga med en kopp kaffe, sen är det dags att rasta levern igen. Hej hopp!

Jag vaknar med ett ryck av att någon tryckt övernaturligt hårt på min ringklocka.

Min första tanke är att "Igår låste jag faktiskt dörren" samtidigt som jag kliver upp. Jag hinner precis till köket, iklädd endast kalsonger, när en gubbe öppnar dörren.

HAN ÖPPNAR DÖRREN SJÄLV! WTF???

Det var tydligen i förrgår jag hade låst om mig. Har alla gått och blivit immuna mot dörrar och ringklockor!? Det biter alltså inte på folk längre?

Där står jag i alla fall, yrvaken som en överkörd katt, i bara kalsonger. Gubben är minst 65 år och har på sig nån slags mörkblå vaktmästarutstyrsel. - Har du vatten i taket? frågar han. - Har jag vatten i taket? frågar jag förvånat. - Ja, du har vatten i taket? säger han tillbaks. Eller frågar. Jag är inte säker på om det är retoriskt. VILL han att jag ska ha vatten i taket?

En granntjej går förbi i korridoren och tittar konstigt. På mig i kalsonger och på gubben i blåställ. Gubben fortsätter att förklara och säger att han skrivit mitt rumsnummer på sin hand, att jag ringt och klagat på att jag har vatten i taket. Allt känns bara väldigt surrealistiskt. Är han så avtrubbad att han är van vid att folk är halvnakna när han pratar med dem? Dagens gamlingar säger jag bara, det finns ingen hyffs. Vad har hänt med uppfostran?

Jag försöker sömndrucket erinra mig om att jag faktiskt ringt det där samtalet angående det förfärliga vattnet i taket, men det går inte. Jag vet ingenting om det, det var inte jag. Inte mitt vatten, inte mitt tak. - Jag har inget vatten i taket men du kan gå in och kolla, säger jag. Han säger att det inte behövs, och frågar om han väckte mig. That's it?! Jag har inget vettigt svar och säger att jag borde gått upp i vilket fall. Fail.

Varför finns inte alla kvicka kommentarer där när man behöver dom?

- Nej, jag väntade givetvis på att just Du skulle kliva in i mitt hem när jag låg och sov, så du skulle få se mig i bara kalsonger. Tada!
- Nej, jag är själv ute på häxjakt efter vatten i taket. Ska vi tagteama?
- Ja, men det gör inget för jag blev så glad när jag såg att det var du!
- Nejdå, jag skulle precis ta på mig skorna för att gå ner på stan och handla kläder.
- Jag bara skoja, jag HAR vatten i taket. Nej, skoja, har inget. Jo det har jag. Nä... JO! Eller... va?
- Ja, kaffe med dopp?

Jag är våldtagen av 24-timmarssamhället.

En riktig toffel som gör allt för att behaga. Man kan säga att jag lever under förtryck, fullständigt undergiven. Ibland är det väldigt dåligt, men när det fungerar är det alldeles underbart.

- Det är inte ett bra tecken om tjejen man raggar på får för sig att man är våldtäktsman.

Instämmande viker jag mig själv dubbel av skratt. Vi har precis avverkat en förskräckligt äcklig kebabtallrik. Haket vi käkade på hade bara ramlösa, coca-cola zero och två fantaburkar i kylen. Den ena fantaburken var redan öppnad. Och det var inte ens orginalsmak.

Vi går hem till Jeepen och glor på RED (Retired, Extremely Dangerous) och är sådär vuxet pubertala som bara manliga 80-talister på bakfyllan kan vara. Filmen tar slut och vi skiljs åt. Jag går hem och tar en dusch i mitt post-apokalyptiska badrum. Lysrören i badrumsskåpet har nämligen pajat och blinkar inbjudande till epilepsi. Elin messar och frågar om jag vill kolla på film. Det vill jag, och kilar över. Filmen handlar om en 40-årig utvecklingsstörd man som lever i ett incestförhållande med sin mor. Han lindar in katter i gladpack och kväver dem, och där i mellan började jag känna att det här inte är en bra bakisrulle. Maria kommer över och vi drar på en annan film som handlar om forntidspirajor som äter upp ungdomar under deras springbreak. Till det äter vi snabbmakaroner och fiskpinnar med hamburgerdressing.

Vi pratar lite om gårdagen, vem som gick hem med vem och vem som faceplantade asfalt. - Hur gick det för dig Jonas? frågar Maria. Jag förklarar flyktigt att jag höll på att halka dit med en tjej som hade rysk pälsmössa på sig, men att min reptilhjärna sagt nej. - Varför tog du inte bara nån annan då?

Frågan är tydligen alldeles uppenbar. Kan man så ska man! Men jag är för kräsen för mitt eget bästa, och det är bara toppen av isberget.

Idag är det förresten måndag. NEEEEEEEEXT!!!!

Hahaahaha! JAG DÖR! Det här är tragikomik på hög nivå, alldeles fantastiskt roligt!

- Hela Sverige kommer att stå i kö för att vara med, säger hon. Jag råkade se trailern för programmet på internet. Förfärligt. Vara med på vadå, boosta Annas ego? Det här är helt klart någon slags rebound hon måste ha för att fortfarande känna sig som en människa. Vem lägger annars in en faceshot på sig själv, make:ad till tusen och med vind i håret, i slutet av reklamen?

Det är så genomskinligt. Jag tycker nästan synd om stollarna som söker till programmet. Förhoppningsvis är de så pass lömska tillbaks att de bara går med för att tjäna en hacka. Det är en sjysst deal tycker jag. Anna Anka får astralknulla med svensk television och deltagarna får lite extra radhusbiff på bordet.

Det roliga med TV är allt som är tragiskt, rent produktionsmässigt. Jag hoppas att den dimension producentteam kommer ifrån aldrig stängs. Dimensionen där man har hjärnan nedhasad i röven. Det är säkert Krang, skurkarnas ärkeskurk, ifrån Turtles som ligger bakom allt. Han glider omkring på sin trebenta pall i TV3's källare bland alla bandstationer. Han tar hand om dimensionsportalen på samma sätt som människan vakade över eld på stenåldern. Innan de nyblivna producenterna får gå upp i dagsljuset kammar han till en flottig backslick med sin slemmiga tentakel. There you go, there you goooo...

Nu vet jag vad jag vill ha i julklapp: självaste Technodromen. Jag förutspår att det kommer bli årets julklapp i Aftonbladets top-5 lista.

Eftersom jag inte spar på sopor skulle jag i morse gå ut och slänga dem.

När jag kommit halvvägs ner för den första trappen låg där en helt orörd ostmacka. Formfranska, tänkte jag tyst för mig själv, djävulens redskap. Vem lägger en oäten macka mitt i en trappa? Tidigare har jag även sett ett glas nyponsoppa och vid ett annat tillfälle en halväten banan.

Senare under dagen var ostmackan borta. Någon kanske hade ätit upp den. Husets slamsugare. Eller en vätte.





Ikväll är det Rockin' Friday som gäller. Rockmänniskor brukar vara ganska slappa. Jag gillar rockmänniskor. Jag tycker överlag det är rätt fantastiskt att människor klär sig efter den musikstil de lyssnar på, stor respekt! Jag har länge funderat på om jag inte har ett litet metal-hjärta. Hade jag inte köpt den där Thunderdome-skivan 96 kanske jag hade sett helt annorlunda ut.

Såg för övrigt Resident Evil 5 häromdagen. Skitkass rulle, hyffsat underhållningsvärde. Det intressanta är att de alltid lyckas få till ett så passande soundtrack till sörjan. Det är inte speciellt intressant att lyssna på on the rocks (fast utan is), men till filmerna... Jag gillar det. Grävde även fram denna dänga från slutscenen, bra skit imo. Emo. Lol!

Jag missade min appointment. Som vanligt. Det händer ganska ofta (varannan gång), och jag fattar inte varför.

Deras system är idiotsäkert eftersom man alltid får en sms-påminnelse dagen innan. Den här gången, och som alla andra gånger, var jag ändå bombsäker på att jag hade min tid imorgon. Missar man sin tid får man ett nytt sms.

"Hej JONAS! Vi saknade dig idag kl 10:30. Kom och ge ditt blod till oss! Ring!"

Jag ser direkt framför mig tanten som sitter i receptionen. Hur hon skriver in allas namn i databasen med versaler. Det är även hon som i princip lyfter upp hela tangentbordet framför sig och tar ett kraftigt tummgrepp över TAB-knappen när det ska hoppas mellan rader. Det här är faktiskt sant. Rätt motsägelsefull ergonomi.

Jag ger i och för sig inte blod, utan plasma. Sist jag var där var det rena rama åderlåtningen. Dom drog typ dubbelt så mycket saft från mig som från alla andra, och jag vägde fan inte mer än nån annan där inne. Jag låg där i 1h 20 min. Jag tror Klaratappen är en ny ras av hämndlystna vampyrer. Neo-plasma-vampyrer.

Assistenten som hookade upp mig pratade glatt och uppspelt om hur bra mitt HB-värde var. "164, det är jättebra, jättehögt!" Jag tänkte för mig själv att det måste vara en sån sak som bara sjukhuspersonal kan finna upphetsande. Jag har information som backar upp det faktumet, men det är en annan historia. I vilket fall var mätningarna ironiskt nog från slutet av januari. En tid då jag lyssnade extra mycket på Kent (BUSTED!) och drog mig för att gå upp på morgnarna.

Får ringa greve Drakula imorgon.

Nu fröjdas alla malätna popmänniskor. En ny CD-skiva kan nu pryda deras halsduksbeklädda rum; Annika Norlin, aka Säkert!, aka Hello Saferide har släppt ett till album. Hon lovade att inte göra det. Men hon gjorde det ändå.

Hur påverkar detta dig och mig?

Till en början inte alls. Sakta men säkert kommer dock små stycken ur hennes låtar citeras på allehanda digitala medier, t ex Facebook och Twitter. Det fria Internet kommer förvandlas till en universell smältdegel av upprapade dystra fraser, omöjliga att undvika. Människor som inte lyssnar på Säkert! blir hjärntvättade, och det hela kulminerar till sist i att alla tror att dom är Annika Norlin. På riktigt. De börjar ympa textrader och hitta på ett eget språk.

"Bruna löv som virvlar i regnet på gräset i sjön av seklets svartnande tid
Refräng: GRÅÅÅÅÅÅÅÅT -  JAAAG GÅÅÅÅÅÅÅÅR ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅT"

Det är så pop-musiken fungerar. Speciellt för fanatikerna. De lever sig in i texterna så mycket att de tappar fokus på verkligheten.

Hur kan Annika göra så här? Hon vet att det är höst, och snart ännu en till årstid av höst. Dubbelhöst, det blir aldrig vinter. Då släpper hon en ny skiva. Varför inte vänta till våren eller sommaren? Vill hon att alla i Sverige ska dö av depression?

Hoppas Lasse Winnerbäsk håller sig undan! Ta i trä!

Han har nog rätt tuffa måndagar. Söndagar ochså, speciellt söndagar. Han är inte bakis, men har säkert strypt 30 pers under veckan och ätit ett äpple på det.

Tänk om blickar kunde strypa. Då skulle nog hela Karlstad vara slut som ort. Det börjar mer och mer kännas som en incestkittel. Går man på stan pekas och hatas det hejvilt. "I helgen drack han i rutig jacka glowstick-vätska, och hon där borta blev full på jästa rönnbär en gång i sexan."

Det är sånt som hör till i guess. Oundvikligt. Den kraft som rönnbär besitter; ren och skär ondska.

Apropå ren så är min vaxpropp borta nu. Fick den i helgen, det var helt hemskt. Jag hörde ingenting på högerörat och jag kände mig helt jävla sne vare sig jag gick eller satt ner. Hoppas det var första och sista gången.

Snabb random fakta senast inkommen idag, måndag:

• All micromat smakar tillslut likadant om man ätit det tre månader i sträck. Även konsistensen blir godtycklig, samt att man går ner i vikt. (Källa: Herr OvS)
• Ny förkortning; BIJ - Brain In Jar.
• Skönt att Rita i Dexter äntligen har dött.
• KaU har tagit bort min och Mac's arbetskatalog för examensarbetet. Dålig stil och konstigt beteende, men samtidigt är jag inte förvånad. Det finns inget som förvånar mig längre.

Då har man gett den gamla levern en omgång.

Idag är det söndag. Inge bra va...