Herr Widell

Ack, ack... det var hon.

Internet. Jag var där när det hände, 1995.

I paketet med 28.8kbps modemet och alla sladdar fanns även ett VHS-kasett. Det var en instruktionsvideo för hur man surfade på internet med hjälp av Internet Explorer 2.0. En man runt 30, i pluffsig vit skjorta och ljusblå jeans, satt på en ergonomisk stol och pratade. Det var tråkigt att titta på. Vem fan vill se en film i VHS-kvalitet där någon sitter och surfar? I början av filmen var han noga med att poängtera att han hellre gick ut på stan en kväll än att sitta hemma och surfa på internet. Det här väckte en rad frågor. Vem var t ex han att sitta i rutan och rapa upp när han ville göra saker och inte på internet? Vem bryr sig? Det var väl för fan JAG som skulle sitta med det? Var det fult att sitta vid internet, eller ansågs man som socialt inkompatibel om man var användare? Hoppades han på att snygga tjejer skulle sitta o titta på inspelningen, och att de kanske skulle tappa intresset för honom och hans sandréfärgade hår om det framkom att han surfade för mycket? Internet var tydligen "inget tidsfördriv i sig."

Det här var början på ett fantastiskt tidsfördriv.

Där fanns Quake 1 i multiplayer och Aftonbladets chatt som man trollade till fördärvet. Man fick uppdatera den själv med en knapp, "uppdatera chatt." Där fanns ICQ och lågupplösta filmklipp på skateboardtricks. Ibland såg man knappt vad som hände. Egentligen kanske det bara var nån slags geléklump som rörde sig över en bänk, till ljudet av någon som käkade kex i bakgrunden. Det får jag aldrig veta. Det fanns även en hemsida som varje vecka lade upp en ny mp3-fil till allas glädje. Normalt tog det cirka 10 minuter att ladda ner 3mb gris i säck. En gång var det 5mb svårsmält Squarepusher, då kände jag mig lurad. Jag lyssnar inte ens på Squarepusher i dagsläget.

Det var även början på ett jävla liv om telefonräkningar. Det gick till den grad att min far symboliskt började gömma telefonsladden i förrådet, men det bet inte på mig eftersom jag levde efter mottot "frihet utan ansvar." I can find!

Vi hade många bråk, jag och min far. Han vann alltid. När jag i 9:an bestämde mig för att flytta hem till min mor minns jag att jag gav honom 620 kr som plåster på såren. Det var allt jag hade i plånboken. Han fick lite mynt också. Jag vill inte jobba imorgon. Idag. Bice.

Nu har det börjat töa. Kiss och bajs som under vintern legat gömt i snömassorna kryper långsamt fram. Det är dags för vår. Åtminstone snart. Kiss, bajs och vår.

Igår var det kalas på Morfar Ginko. Inte hos, utan det är nån slags restaurang med cava-bar. Vad nu det är. Cava-bar alltså. Förmodligen dricker man Cava där. Och vem fan är Morfar Ginko förresten? Det låter ju så jävla snuskigt... Hursomhelst kulminerade kvällen i världens tidigaste efterfest kl 01:00 hemma hos Therese. Sist det hände, i somras, blev alla bjudna på "drinkar" som Therese kallade det. 40/40/20 rött vin, ramlösa och sprit i tvålitersglas, toppat med frysta blåbär. Ingen bra grej alltså. Man trodde att det äntligen var dags för något gott när bara blåbären låg kvar i botten, men de påminde snarare om förkrympta palsternackor. Men det slapp vi igår. Morse.

Dagens fun fact, saxat från NASA: One teaspoon of neutron star material weighs six billion tons.

Och dagens bild, baksidan på ett obrutet exemplar av Illustrerad Vetenskap:



Är det okej att skratta åt detta?

Still dealing mail. Idag hade jag bara lust att hugga sönder postcykeln med en yxa, true story. Jag ville skrika. Bita sönder posten med tänderna så hårt att käken går ur led. Men jag måste behärska mig.

Det var kallt, blåsigt och säkert en miljard % luftfuktighet. En sån genomträngande kyla. Händerna var sönderfrusna, vantarna fastnade i brevlådor som smällde igen på fingrarna, varje gång man cyklade i snömodd höll man på att krasha och dö. Allt i harmoni med utomjordiskt deprimerande betongdjungel. Sist ut, sist in. Som vanligt. Jag vet ärligt talat inte hur mycket mer jag orkar. Denna frustration och ångest.

Jag har ont i kroppen. Ont i ryggen, nästan så det svider. Jag orkar knappt gå i trappor längre. Jag snittar max 5h sömn per natt. Tankarna snurrar, och när de väl har lugnat ner sig så hugger sömnapnén till. Pang pang, varsågod!

Väckarklockan ringer 6:00 på morgonen och jag kan svära på att jag blivit inpregnerad i ättika under natten. Jag orkar inte vara trevlig mot min mor, som jag för övrigt bor hemma hos gratis at the moment, och som lagar mat till mig varje dag. Det blir helg. Mina vänner frågar om jag ska med ut, åka på utflykt, hitta på nåt. Jag har varken råd eller ork. Vissa förstår inte, och bara tanken på att förklara föder ännu mer ångest och frustration. Jag vill inte bli bjuden mer. JAG vill bjuda. Men jag måste behärska mig.

Jag står bara still och trampar, och det känns som jag håller på att förvandlas till det jag fruktar mest; ett tomt jävla skal. Men annars är det toppen!

Sveriges brevbärare är grovt underbetalda när det kommer till att dela ut post i snöstormar. Jag känner mig som en påse kokt bajs.

Hur ska jag orka göra något när jag kommer hem? Det är ju sarkofag-varning varje dag. Jag måste skriva ett nytt CV, skriva personliga brev, söka jobb, osv osv. Fattig som ett litet cp är jag också, speciellt eftersom jag inte får lön förräns i mars. Vilket efterblivet system, helt fantastiskt...

Det roliga är att jag lovade mig själv att aldrig mer jobba på Posten. Och nu är jag där igen. Om än tillfälligt. Desperat. Det känns som ett misslyckande.

Jag förstår inte hur brevbärare som jobbat i 30 år orkar. Det måste vara deras hat som driver dem, en mental bitch slap och luktsalt. Samtidigt är det lite komiskt. Det hör inte till ovanligheten att höra medarbetare säga "Fyfan vilket jävla liv man har" när de kommer in på morgonen. Höga suckar, den undermåliga kundservicen när gamla tanter ringer och klagar. Några vaknar halv fem på morgonen trots att de börjar nio. För att slå ihjäl tiden innan jobbet går de ut och löper, eller tittar på gamla videoband. Alltså VHS. Lunchrummet är segregerat. Alla är kompisar såklart, men kvinnor sitter med kvinnor och män sitter med män.

Jag undrar om det är något som genomsyrar alla som är födda runt 1970 eller tidigare. Pratar jag t ex med mina föräldrar om att en tjejkompis ska komma på besök, måste jag i princip hyra in en talesperson som flera månader efteråt får dementerar uppgifterna om att vi skulle vara ett par. Sanning!

Hursomhelst hamnade jag av en ren slump vid kvinnobordet på lunchen idag. Eller, det var bara jag och Lena till en början. En efter en droppade dock fler kvinnor in, som allihop satte sig vid samma bord. Tillslut blev det så fullt att jag inte fick plats att läsa min tidning. Trots att det fanns gott om plats runt de andra borden.

Fast där satt ju männen.

Det borde finnas hårt bröd som är mjukt, som blivit lagrat i en gammal möglig källare.

Fatta årgångsknäckebröd. Slippa tugga glas på morgnarna, det är inte okej. Samma sak borde gälla ostbågar. Gamla, mjuka ostbågar är mycket bättre och godare. Men nog om det. Nu, något alldeles spektakulärt saxat från aftonbladet.se:

Återigen blir man så där härligt dumförklarad som man bara kan bli av Aftonbladet. Man blir varm i själen. Och jag älskar det. Nog fan är man inte frisk om ens naglar ser ut som en jävla tågkrock. Vad blir det för bild och rubrik härnäst? "Så vet du om du är död", ackompangerat av ett utmärglat lik på en bakgård? Jesus antikristus...

Jag hade helt missbedömt hur mycket skit jag samlat på mig genom åren, och hade lovat min far dyrt och heligt att allt skulle få plats i bilen.

Jag tror jag slängde drygt hälften av alla grejer jag hade. Glas, tallrikar, täcken, skåp, kläder, skor, kastruller, lampor. Det kändes jobbigt. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket om prylarna, utan för att det var onödigt ur en materialistisk synvinkel. Det var mycket bra grejer som fortfarande kunde gett någon annan glädje, men det fanns helt enkelt inte tid att lämna in något till en second hand-butik.

När jag kom ner med sista lasset till bilen bröt jag ihop av skratt. Det såg inte klokt ut. Min stackars far var tvungen att plocka ut skor ur en packpåse för att pilla in dem i överblivna hålrum i bakluckan. Det fanns helt enkelt inte mer plats. Äkta luffarvarning.

Men nu är det gjort. Jag är klar med den staden.

Lite olika saker...

Jag hade tänkt lägga upp några bilder på fejjan, men VAFAN! De har tagit bort funktionen för att se thumbnails, och nu kan man bara välja bilder ur en lista! Man blir arg. Och bitter. IMG0095.jpg - hur i helvete ska jag veta vad den bilden föreställer?

Hur som haver tänkte jag showcase:a fem fina bilder här istället. Vi börjar med bild nummer ett där Erik spexar med "smällare" från fyrverkerilådan. En ganska rolig bild som inte behöver någon vidare introduktion, och som är kul för hela familjen.



Bild nummer två är det logiska steget från att ha lekt med smällarna, till att bygga egna. Detta är för övrigt det första tecknet på att ett barn utvecklats fullt normalt. Det handlar inte längre om att rita huvudfotingar med navel. Jag och Fredrik är med andra ord rollfigurer för en korrekt uppfostran.



Bild nummer tre föreställer Oskar som vaskar en flaska mousserande på skämt.



Bild nummer fyra är under självaste tolvslaget. Alla är glada. Oskar dricker mousserande fast han inte vill. Han gör det för att man ska. Redig karl det där!



Bild nummer fem är från en efterfest sent på morgonen. Erik har aldrig sett en brödrost förut, och Oskar förklarar hur den fungerar.



Det var allt.

Kan man köpa titlar, eller är det lugnt att döpa om sig hur som helst?

Fatta va spexigt att köpa en titel till nån som fyller stort. Något riktigt flottigt, typ af Lejongratäng. Jonas af Lejongratäng. Bernadotte. af Gräfling.

Eller om man tvångsdöper någon bakom ryggen, i present. Grattis! Tänkvärt...

Jag trodde jag var död i morse när jag vaknade, men jag levde.

Varför lägger de tentatider så tidigt på morgonen? 8:15? Universitetets ledning måste helt klart vara i maskopi med byggjobbare. Deras syfte är att förstöra för mig. Varför detta hat? Jag vill bara bli älskad!

Hursomhelst tog jag mig till bussen medan jag långsamt tänkte på death by istapp. Jag vill inte få en istapp i huvudet. Här och var hade hyresvärdar ställt upp plankor lutade mot husväggar för att visa var man inte skulle gå. Samtidigt hade de varit duktiga och sandat just de förbjudna områdena, men ingenstans utöver det. Det var som en mänsklig musfälla. Vad vill dem med detta påfund? Är det för att man åtminstone ska slippa halka medan man får ett isblock i pallet?

Jag kommer fram till universitetet och ska köpa mig en kopp kaffe innan aset drar igång, men se den gubben gick inte! Betalar man med kort måste man handla för över 20kr! Dumsnut! Så jag köpte två kaffe och drog i mig den första helt galet fort. Lots of stuff in the hands liksom. När jag kommit halvvägs på min andra kaffe inser jag att tentan börjar 14:00. Perfekt. Jag kände mig totalt inmålad som sovande människa, och i brist på annat åkte jag hem och hatvilade i fem timmar.

Men nu är tentan över! Jag gjorde kaos med den! Det känns tomt. Tillbaks till dimensionslös vardag.

Jag har köpt okokbar pasta.

Jag anade misstankar redan när jag skulle bryta av knippet för att få ner det i kastrullen. Det var som en bukett blompinnar. Jag blundade och tog i mycket hårt med mina pralinförstärkta armar. Pang! Och jag kokade, och kokade, och kokade. Jag kokade så jävla mycket, men det hände inget. Fast den blev det ju klart, förstås. Annars hade det varit sketakonstigt. Således ljög jag i min "ingress." Det borde finnas pasta på burk. Snabbmakaroner på burk, som är färdiglagade. Då skulle Paolo Roberto se rött. Han hatar snabbmakaroner och har officiellt förklarat heligt krig emot dem.

Imorgon är det tentamen i hållfasthetslära. När jag är klar med den ska jag skicka ut alla mina hållf-böcker och papper på ett brinnande ark i vattnet. Fast då kanske Mac blir arg. Det är hans böcker.

Jag minns att jag och en kompis gjorde så med våra tyska-böcker i slutet av sexan. Det var lite som en ritual, och vi trodde vi skulle känna oss bättre och starkare. På ett sånt där sorgligt sätt som man ser i filmer när alla står och håller om varandra och någon håller på att kräkas utav gråt. Men så blev det inte, vi kände ingenting. Vi skrattade bara lite och sa "Haha, där fick du, tyskabok! Böcker!" Sen gick vi hem och gjorde sånt man gjorde när man gick i sexan; kolla på Fresh Prince i Bel Air och spela Supernintendo.

Jag klarade det i år igen, tvåveckors Aladdin-ask-dieten.

Kropp och själ är på nytt fyllt av skit. Jag har inte vågat väga mig sen jag kom tillbaks. Jag ska väga mig nu. Innan jag åkte hem över jul vägde jag typ 75.

...

Det var inte så farligt, kanske två kilo plus. Jag tror det blir bra. Om en månad ska jag börja gymma som ett cp, då vill nog herr Kropp ha lite att ta av.

Klockan är 07:25. Tidigare nämnd gubbe rullar åter in med sin vidriga maskin, som om han vore Jesus nedstigen på jorden.

Det här är faktiskt djurplågeri. Jag hoppas han dör. Om han gör det ska jag springa ut naken och dansa runt hans kropp. Fattar han inte att jag inte vill ha honom här, han kan väl stå och runka med sin skylift i nåt garage istället?

Egentligen är jag inte arg på honom. Jag är arg på deras fullständigt obegripliga arbetsschema. Jag misslyckas gång på gång med att se logiken i varför bullrigt arbete enbart utförs mellan 07:25-10:00 i bostadsområden. Antingen är planeringskontoret ett gäng fullt utvecklade sadister eller så har de en egen tidszon som är fyra timmar före resten av Sverige.

Det måste finnas nåt slags mentalt värde som jag helt har missat. De gyllene timmarna mellan sju och tio, byggjobbarnas kattmynta.

Katter. Förjävla roligt.

Vad GÖR dom utanför mitt fönster egentligen? Jävla liv.

Klockan är 8:00 på morgonen. Min första tanke är att de måste öppnat nån slags gruva och börjat schakta kol. Alltid finns det något att fixa på dessa hus. Vad fan är de byggda av, mandelflarn?

Jag tittar ut. Dieseldriven skylift och en gubbe med slagborr. VRRRRR VROOM VRRRVRRRRRRRRRR!

Jag vet vad det handlar om, jag har sett lappar om det i husen här omkring. Jag minns inte exakt vad det stod, men någonstans i informationsbladet kunde man läsa att "det kommer dyka upp en gubbe utanför era fönster." Det stod så, ordagrant. Det är väl något de misslyckades med de senaste två gångerna som fasadarbeten utförts.

Tur för alla inblandade att jag varit uppe i ottan och tvättat. Tvättstuga 4 life. Nu ska jag titta på en bild som alltid gör mig på gott humör.



Katter. Förjävla roligt.

Igår insåg jag att drottning Silvia gett MSN-smileyn ett riktigt ansikte.

Llllookin' fine!

Mitt eviga mantra och livsfilosofi om att aldrig springa till bussen är ju helt värdelös. Även om jag går så stressar jag.

Jag funderar starkt på att omprioritera mina livsval. Jag läste t ex en artikel på aftonbladet.se (whatever) för inte så länge sen. Där var det en beteendeforskare som konstaterade att 80-talisterna kommer "falla som käglor om 10 år" på grund av stress och 24-timmarssammhället. Det skulle bli kaos eftersom alla fyllda på 1940-talet gått i pension, och kvar finns då bara spralliga och omdömeslösa 90-talister.

Ah, jag älskar mig själv. Som om jag inte varit 19, skitpackad och legat i en tidningsinsamlingsvagn på tunnelbanan. Listan är lång :/

En annan sak är det här med ödet, som en del tror på. Bland annat jag. Jag har funderat och är beredd att revidera mina åsikter. Alltså, visst. Jag kan köpa det lika mycket som jag tar skrock på allvar. På samma sätt är det okej att använda "ödet" som universalt glidmedel när något gått oväntat dåligt eller om osannolik tur varit inblandad. Vad som däremot INTE är okej är att använda "ödet" som en krambjörn när saker och ting skiter sig.

Eller är det?

Jag är kluven. Jag är inte troende och har alltid sett mig själv som ateist. Jag har njutit fullt ut när jag överlägset diskuterat dinosauriernas förekomst (eller snarare frånvaro) i bibeln, tillsammans med kyrkans sändebud och gratiskaffe, klockan 04:00 på Odenplan. Det är ju hjärndött att tro och tillbe en gud, right? Att ha Gud som tröst, vägledning och stöd. Det är så långt ifrån min värld, det är sååååååå låååååångt ifråååååååån!

Här är en liknelse. Det är lika troligt att jag blir kristen som att jag skulle runka upp ett skämtstånd på en privatfest. "Wawawaa, kolla här!"

Och ändå sitter jag och sneglar på ödet. Som tröst, vägledning och stöd när saker och ting skiter sig. Eller går bra. Ödet är min religion.

Jag är inte ateist, jag är en hycklare!

Det har alltid varit, och kommer alltid att vara, godare att äta pepparkaksdeg än pepparkakor.

Men ibland får man se förbi det faktumet. Som ikväll när Elin bjöd över mig på pepparkaksbak. Elin gjorde djur på frihand av allehanda karaktär, eftersom den enda form som fanns var en katt. Jag fokuserade mer på kattformen och hur den gick att utveckla.



Första plåten blev tyvärr bränd, vilket var synd, men vi pressade ändå in två därefter. Det fanns en hel del utkavlad deg kvar på bordet som vi inte orkade leka vidare med, och efter en gemensam brainstorming kom Elin fram till att den liknade rökpelaren från en atombomb. Givetvis, det var ju helt självklart. Vad annars? Vi slängde snabbt in atombomben tillsammans med resten av katterna och zoo-djuren i ugnen. Good times.

Och så var det det här med att sätta rubrik. Något smart. Fan...

Äntligen fick jag tummen ur röven, den satt bra långt in.

Jag pratar givetvis om mitt och Mac's examensarbete. Jag besökte universitetets tryckeri för att pressa ut två exemplar, ett till biblioteket och ett till handledaren. Man får inte godkänt i kursen innan dess. Det var ett halvår sen vi blev "klara." "Klara", eftersom att det enda fel som fanns kvar i rapporten var att innehållsförteckningen halkat ner med två rader på nästa sida. Det satt vi och sparade på i ett par månader, svingött!

Det har gått så pass lång tid att jag glömt bort vad arbetet hette. Jag stod i tryckeriet och försökte fylla i en blankett, men kunde inte komma på vad namnet var. Hur många sidor? Ingen aning. Önskat färdigdatum? Innan jul.

Gubben i tryckeriet bara skrattade åt mig när jag sa att jag inte visste vad mitt examensarbete hette. Jag skrattade också. Vi skrattade tillsammans, förenade av ironins glädje. Vi tog varandras händer, dansade ut i duggregnet, över de grusbelagda plattorna och satte oss under en vissen lönn... Va?

Den största skillnaden mellan nörd och tönt är att en tönt inte har några specialintressen, såvida det inte är en töntig nörd (KUL KILLE, LOL!)

Alla människor är, eller har potential att vara, nördar på ett eller annat plan. Sportnörden, bilnörden, datornörden, näverslöjdsnörden. För mig är en nörd en lyckligt lottad människa. Hon har funnit sitt kall i livet, en aktivitet som förgyller vardagen och samtidigt bidrar till livslång lycka och ovärdeliga minnen. För det är vad livet går ut på, att vara lycklig. Att förvandlas till nörd är kanske inget passerkort till ett lyckligt liv, men ingen kan säga att det inte hjälper på vägen när man spöar några noobs i CS eller vinner DM i Alfapet.

Anledningen till att ordet nörd kan tolkas negativt beror på att utomstående inte har något direkt intresse och/eller förståelse för nördens kunskaper och engagemang. Den kryptiska terminologin som ibland medföljer framstår som udda och svårsmält, och följer därför inte normen för hur en människa generellt sett uttrycker sig. Mest påtagligt blir det om aktiviteten ifråga inte är fysiskt påfrestande. Jag har en teori om att det är en evolutionsmässig artifakt där fysisk styrka står högre i kurs än den mentala. Det är helt enkelt mycket häftigare att springa 300km/h samtidigt som man avfyrar två SCUD-missiler med enhandsfattning.

Den klassiska high-schoolnörden i Amerika är den största boven till detta mångfacetterade ord. Barn och ungdomar som av olika skäl haft den sociala bekantspakskretsen emot sig skaffar hobbys som kringgår problemet. De sitter hemma och samlar på naglar, spelar rollspel eller kodar mjukvara. Det blir deras liv, samtidigt som det blir en verklighetsflykt. Detta är förmodligen en del av verkligheten (vilket är både synd och berör ett helt annat ämne), men fördomarna finns fortfarande kvar mot de personer som enbart brinner för sitt intresse.

Ordet tönt kan knappast förknippas med något positivt. Det är ett skällsord och innebär för mig att någon är omogen bortom all räddning. Jag vet inte var jag vill komma med det här... Hursomhelst, det finns inget dåligt med att vara nörd. Var stolt, stå rak!